I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se
Vad gör jag nu?
I somras fick jag reda på att jag har diabetes. Det var, och är extremt svårt för mig,
att få ännu en diagnos. Men denna gången något fysiskt. Anledningen är en blandning av långvariga mediciner och svårigheter att få i mig rätt
mat utifrån min autism. Min autism medför svårigheter att äta, inte utifrån att vilja
minska i vikt, utan för att jag pendlar i att inte gilla vissa konsistenser. Det kallas för
ARFID och är något jag skrivit om här i bloggen innan.
”Frisk, säger du? Hur kan du säga det så där bergsäkert?”
Det var en fråga som jag fick innan sommaren och jag har funderat på den sedan dess.
Hur vet jag att jag är frisk?
Tja, det ena sättet jag bedömer det på är att jag rent kliniskt är det. Jag är inte längre sjuk i
en ätstörning. Det går att bedöma utifrån vissa diagnostiska kriterier och jag uppfyller inte
längre någon av dem.
Skaftet är rött, bladet kort och vasst. Hela mitt inre är i uppror. Jag vill inte känna så här. Måste komma ur spiralen. Barnen är hemma snart och jag måste hitta balans, ett slut på ensidigheten. Bladet skär med lätthet i äpplets kött. Mellanmål till de jag älskar mest. De som förtjänar bättre.
Det är sommar. Du har en kropp. Det är en sommarkropp.
I många år ogillade jag sommaren. Inte nog med att jag hatar att svettas. För att svalka av sig är det ju lättast att ta av sig kläderna. Fy vad jag har ogillat det. Varje del av min kropp som jag har haft en destruktiv relation till ska jag nu visa för exakt alla runt om mig?
Det är rubriken på mina föreläsningar. Ibland kan det vara skitsvårt, tungt och jobbigt. Ibland går allt som på räls. Jag brukar ibland jämföra det med berg och dalbana. Lite så är livet, det går upp och ner, hit och dit, rakt fram. Så har det varit för mig under vintern och våren. Jag har behövt stanna upp lite grann och valt att försöka vara extra snäll mot mig själv.
Det börjar bli sommar och det börjar bli läge att klä sig svalare. Att
klä sig svalare innebär ofta att täcka mindre av sin kropp med kläder.
För någon med ärr efter självskador kan detta vara känsligt och svårt.
MEN! Vi har alla rätt att klä oss utifrån årstid och klimat. Och med de
blandade känslorna i åtanke vill jag berätta en händelse på mitt jobb
häromveckan.
Snart är det sommar vilket betyder att mina ärr kommer att vara synliga igen. Det känns som det var igår jag kunde pusta ut att hösten hade kommit och jag kunde börja med långärmat igen. Men tiden har gått som den alltid gör, och ångesten börjar krypa inom mig.
Hur många gånger jag yttrat de orden vet jag inte. I mitt jobb som psykolog möter jag så många som fastnar i att försöka hitta eller laga sina fel. Det är inga fel på dig! Du är som du är och det är okej.