Diktsamling av Anna Nyström

Har du erfarenhet av att få stöd online?

2017 är året SHEDO kommer lansera Sveriges första stödchatt som har specifik inriktning på självskadebeteende!! Vi är i full gång med arbetet och söker nu Dig som har erfarenhet av att få stöd online, gärna genom chatt.

Den 31/3 klockan 13 i Hässleholm håller vi en fokusgrupp där vi vill ta del av dina viktiga erfarenheter för att vi ska kunna göra vår chatt så bra som möjligt. Till exempelvis kommer vi prata om saker som Du har upplevt bra och/eller mindre bra gällande bemötande, öppettider, anonymitet etc.

Om du inte bor relativt nära Hässleholm men ändå vill ställa upp med dina viktiga åsikter genom ett frågeformulär via mail går det också jättebra!

Adress och ytterligare information meddelas efter er anmälan. Det är jag, Jessica som är projektledare för chatten som kommer hålla i fokusgruppen. Jag hoppas att vi ses då!! Anmälan och frågor sker till chatt@shedo.se 

Ta hand om er!
Jessica Andersson
Vice ordförande, projektledare chatt

Det lilla barnet som aldrig fick vara just ett barn

När man sitter här som bloggansvarig på SHEDO och läser igenom alla fina inlägg på vår blogg så får man verkligen känslan av att vi är många och vi är inte ensamma.

Vi är alla värdefulla och unika på våra egna vis oavsett vårt bagage eller vad vi gör idag, var vi befinner oss o.s.v.

Idag tänkt jag dela med mig lite av min egen historia. För mig så började det väldigt tidigt. Mina svårigheter började när jag var ett litet litet barn. Det första minnet eller minnesfragmenten jag har från min barndom rör sig kring det som troligtvis la grunden till svårigheterna jag som 12 åring kom att hamna i. Det ligger en övergreppsproblematik i bakgrunden för mina svårigheter. En övergreppsproblematik som jag som barn lärde mig tidigt att stänga av.

”Det är sånt man inte får prata om! Man är dum och elak ifall man pratar om det och man förstör för andra då!”

Det var ord som länge styrde mitt liv ända upp till vuxen ålder för att vara mer exakt. Som det barn jag var så lärde jag mig att tränga bort dessa obehagliga situationer genom att väldigt tidigt i ung ålder börja misshandla mig själva på olika vis, det började redan i förskolan där det var maten som kom att bli det sätt jag misshandlade mig själv på. Det var det lättaste sättet att stå ut och även på ett vis där så få som möjligt kunde se det. Dock så kan jag tycka nu som vuxen att det var väldigt konstigt att inga vuxna reagerade, inga pedagoger i förskolan eller på låg och mellanstadiet reagerade! Kanske var jag duktig på att dölja? Jag vet inte riktigt men det är i alla fall en av anledningarna att jag valt att studera till det jag gör idag! Till förskollärare!

Våra barn behöver vuxna som vågar att ”se det som inte syns och att höra det som inte hörs”!

De behöver också pedagoger som vågar agera och att agera är att göra något åt det man ser och hör inte bara tänka att det är för jobbigt/svårt och det löser någon annan! tänker man på det viset så är man i alla fall enligt mig inte en pedagog som agerar!

Vid 12 års ålder så gjorde jag vidare mitt första självmordsförsök som egentligen inte ledde till mer än att det blev ännu mer ”tabu”. Familjen flyttade till annan ort utan att lämna upplysningar på någotvis till vare sig vänner, bekanta eller skola! Det var därefter mitt destruktiva liv tog fart med stormsteg för jag ville inte lämna allt jag orkade bara som barn inte med att gömma mitt inre längre, orkade helt enkelt inte dölja mig själv. Flytten resulterade snarare i att jag gick tillbaka till att dölja mig själv ännu mera och började istället utveckla en sjukdomsidentitet!

Tanken för mig är att dela med mig av min historia i några inlägg men detta var i alla fall en början!

Vi hörs!

Varma hälsningar och kramar/ Therése, bloggansvarig på SHEDO

Vägen är sällan så rak som den verkar

”Vägen är sällan så rak som den verkar
Jag har tänkt mycket på den bild vi många gånger förmedlar när vi delar med oss av våra tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa eller andra svårigheter i livet. Den vinkling det många gånger blir, både när vi själva berättar med våra egna ord i till exempel sociala medier eller när media gör reportage om ämnet. Min uppfattning är att det ofta är en ganska likartad och onyanserad bild som ges. För att ta mig själv som exempel börjar min berättelse om mitt liv ofta med övergreppen, mobbningen och den trasiga uppväxten, tonårstidens självskadebeteende, ätstörning och självmordsförsök följt av vändningen när jag äntligen fick hjälp och en beskrivning av hur jag idag trivs med mitt liv, utbildar mig till socionom för att hjälpa andra osv. En solskenshistoria. En rak väg från botten uppåt.

Det finns sällan utrymme för den ofta så mycket mer komplexa och nyanserade verkligheten. Kanske för att det är svårt att få med livets alla upp-och-nedgångar och krokiga omvägar och samtidigt behålla någon form av röd tråd i berättelsen om ett liv. Kanske för att vi tror att det enbart är den tydliga raka vägen från “dåligt” till “bra”, “sjuk” till “frisk”, som ger hopp. Ibland kanske de där sidospåren i det stora hela inte är så viktiga, kanske är det därför vi prioriterar bort dem. Jag tänker att det är okej att förenkla. Vi behöver inte berätta allt. Vi kan inte berätta allt. Men jag tänker att det blir farligt när det enda som hörs är de förenklade ganska svartvita bilderna, så att de vars väg är krokigare ser det som ett misslyckande eller så att de upp-och-nedgångar vi alla har i livet inte får finnas. Som att vi när vi en gång blivit “friska” (vad det nu innebär) alltid måste må bra. Aldrig får falla igen. Kanske aldrig ens får ha dåliga dagar.

För i verkligheten är det sällan så enkelt. I verkligheten fanns det i mitt liv ljuspunkter och sånt som var fint även i min trasiga uppväxt, till och med tillsammans med de som samtidigt skadade mig. Och vändningen, som ofta förmedlas som en enda vändpunkt varifrån allt sen blir bättre, var inte alls på det sättet. I mitt fall har jag en första tydlig vändpunkt, när jag som 17-åring äntligen fick hjälp och träffade den första terapeut som såg, lyssnade, trodde mig och tog mig på allvar. Det var då det började vända, det var då det började gå framåt – och sen kom tusen fall, svackor, framsteg, bakslag, omvägar, sidospår, nya trauman, svåra händelser, roliga händelser, ytterligare två jätteviktiga terapeuter och ännu fler vändpunkter längs vägen. Kommer fortfarande, för livet står inte still utan fortsätter hända, fortsätter förändras och är väldigt sällan antingen bra eller dåligt utan för det mesta någonstans däremellan – och det är okej.

Jag tänker att det kan vara skönt att ha det med sig, när ens egen resa verkar mycket längre och krångligare än alla andras. Precis som att vardagen sällan ser ut som i perfekt fixade, retuscherade och noggrant utvalda bilder på Facebook eller Instagram, så tror jag också att vägen från psykisk ohälsa, ur andra svåra levnadsförhållanden eller vilka svårigheter det än gäller sällan är så rak som den i många berättelser kan framstå. Och alla känner, både positiva och negativa känslor. Alla har bra och dåliga dagar. Allas liv går upp och ner. Det är inte konstigt, det är inte ett misslyckande eller ett sjukdomstecken – det är livet och det är okej.

/Diana”

När barn på tio år vill ta livet av sig

Klagomål och anmälningar mot barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm var rekordmånga under 2016, och 200 (!!!!) psykologer inom verksamheten slår larm om situationen. Tioåringar vill ta sitt liv och trots det tar det månader innan många får hjälp.

Jag har alltid haft starka känslor, mycket känslor. Både när jag var drabbad av självskadebeteende och ätstörningar men även idag när jag är frisk och mår bra.  Men ibland gör det så ont ont ont ont när jag tänker på världen som är så fucked up på många sätt. Det finns så mycket smärta, ondska, hat och lidande. Kanske gör det extra ont då min egen ideologi är att alla människor är snälla och vill väl. Hat och ondska passar liksom inte in där.

Trots att tårarna ibland rinner när världen känns upp och ner är det också det som ger mig energi till att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle, bättre vård och fortsätta ge stöd till drabbade och anhöriga. SHEDO kan inte förändra hela världen, men vi kan förändra. Framförallt blir mitt hjärta varmt när jag just nu är mitt i rekryteringen av nya volontärer. Människor som precis som en själv vill förändra, förbättra. Som inte kan acceptera att tioåringar vill dö. Som inte vet hur vi ska bryta trenden, som inte vet hur vi drar i nödbromsen och skapar ett samhälle där fler mår bättre – men som vet att en kan förändra för drabbade och anhöriga som hör av sig till våra stödverksamheter.

Jag är så tacksam för alla våra volontärer, för mina kollegor i SHEDO (och andra organisationer), för våra samarbetspartner, för alla i min närhet som peppar mig. Världen är fucked up men det finns så många som vill hjälpa och som kämpar. Det tänker jag på när jag gråter och läser om anmälningarna till BUP Stockholm (som ni kan läsa om här).

/Jessica Andersson, Vice ordförande

Min historia

Min historia om att vara anorektiker började när jag gick i högstadiet. Det var nog lite av den mer ”vanliga” varianten. Jag upplevde mig sämre, fulare och mindre duktig än alla andra. Jag kunde inte kontrollerna dessa saker nämnvärt utan upptäckte att det som stod på vågen vad det enda jag kunde kontrollera med min egen makt. Jag började väga mig varje dag, jag tränade nästan varje dag samtidigt som jag drog ner kraftigt på maten. Jag gav mig själv beröm och kände hur mitt självförtroende växte. Jag var aldrig överviktig i den åldern så denna variant av bantning kunde inte göra annat än skada på min kropp vilket jag inte då förstod. Tiden gick och jag skapade mer och mer krav på hur jag skulle äta och leva vilket gjorde mig mer och mer begränsad i livet. Tillslut var det enda jag tänkte på mat och träning i den synpunkten att gå ner i vikt. Ena dagen kunde jag känna min egna bekräftelse i att jag hade gått ner i vikt. Nästa dag tittade man sig i spegeln och grät över den enligt mitt dåvarande synsätt, överviktiga människan som stod framför mig. Inombords skrek jag ju!

Jag hade förföljts av mörka, ångestfyllda tankar en längre tid. Hade blivit lite av en expert på att dölja dem utåt, att undertrycka dem och att förneka dem. Känslan var att leva i en lögn. Ingen skulle få se den mörka sanningen. Jag ville bara vara som alla andra men ändå inte. Jag ville vara duktig, gärna duktigare. Den som klarade lite mer och kan tänja på gränserna till det yttersta av vad kroppen och mentaliteten klarar av. Inget extremt, det finns säkert många människor som klarar en extrem arbetsbelastning. Jag drev mig själv inte bara hårt, jag tvingade också fram en lyckligare sida, en mer högpresterande sida som kanske inte alltid fanns där egentligen. Nedtryckt av mörka tankar tvingade jag mig själv i alla lägen att kämpa vidare.

Jag tror många vill undvika det så kallade ”lagom”. Det är nästan inte ok att vara lagom längre. Idag ska man inte vara lagom snygg, vältränad, duktig osv. Man ska göra karriär, gärna samtidigt som man har familj eller studerar. Man ska vara snygg, social, ruggigt vältränad och ha en allmänt hektiskt fritid. Det är det nya lagom. Man skulle lika gärna kunna avskaffa ordet lagom i och med att betydelsen upplevs innefatta en annan innebörd idag. Andelen människor som drabbas av depressioner, utmattningssyndrom, ätstörningar och andra psykiska sjukdomar stiger hela tiden. Väntetiderna på att få hjälp blir längre.

En annan rädsla av att komma till insikt av man är sjuk, handlar också om att man också kommer till insikt av sina begränsningar, vad man har gjort mot sin kropp och sig själv lik väl rädslan för framtiden. Vid t ex ätstörningar är det inte förrän man kommit till insikt i sin sjukdom som rädslor av hur mycket man skadat sin kropp fysiskt uppkommer. T ex kommer jag att kunna få barn i framtiden? En indikator på den svaga pulsen. Ett hjärtas fortsatta kämpande i att spara på minsta energi och hålla kroppen vid liv kan ge dödsångest samt väcka rädslor men samtidigt inte tillräckligt starkt för att man ska äta upp portionen mat på tallriken.

Jag vet vad det är – självdestruktivitet och självförakt. Att avsky sin kropp, att känna sig ful och värdelös. Jag har skadat min kropp på flera sätt. Sett andra människor skada sin kropp. Men jag tror på att man reser sig igen. Kroppen är stark och med en fantastisk återhämtning. Den behöver bara få tiden att läka sina sår. Kroppen är ärrad, mentalt är man ärrad. Men det kan bli bättre. Jag måste tro att det blir bättre. Som tidigare anorektiker har man gett upp många gånger, fallit tillbaka i gamla mönster men i slutändan har man blivit bra igen. Det är det, målet som räknas. Då betyder inte bakslagen något längre.
Jag tycker inte alltid om min kropp utseendemässigt, men jag försöker intala mig själv att den är stark, fantastisk och bär mig i med- och motgångar.

Mitt sätt att hantera livets svåra stunder är att se livet lite som ett äventyr eller en spännande roman. Romanen kanske till och med inte skulle vara läsvärd om den inte innehöll skildringar mellan gott och ont, lycka och olycka. Men jag vill tro och hoppas att alla romaner slutar lyckligt och att man lär sig mycket på vägen. Allas liv består av motgångar på ett eller annat vis men vi kanske inte alla gånger väljer att framhäva dessa utan målar upp en annan fasad på t ex sociala medier och framhäver de mest positiva samt framgångsrika delarna.
Ta fram din inre roman. Det kan vara så att det är nu du är i den mörka delen av boken. Det är tungt, tufft och ovist om vad som komma skall. Men efter alla dessa mörka delar i romaner kommer det bra stunder. Stunder av glädje och framgång även om det inte alltid känns så. Bryt inte ihop om det blir mörkt och tufft igen. Du kanske till och med närmar dig något riktigt bra som ska hända. Enda sättet för att få reda på det är att läsa vidare i just din roman.

Att inte känna sig tillräckligt sjuk

Min ätstörning fick mig aldrig att hamna i en sjukhussäng. Det var aldrig på grund av den jag var inlagd. Jag själv tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk. Jag tänkte att jag för att söka eller ta emot hjälp först behövde bli sjukare. Att jag först behövde gå ner mer i vikt. Nå sjukt mål efter sjukt mål. Ta sönder mig ännu mer. Jag tänkte att jag inte var klar med ätstörningen eller det sjuka än och att jag behövde bli det först. Sen, när jag nått någon sorts magisk gräns som i verkligheten inte finns, skulle jag vara tillräckligt sjuk och kunna börja kämpa uppåt igen.

Jag har hört så många berätta samma sak. Jag har peppat så många människor att söka hjälp, trots att de inte känner sig tillräckligt sjuka. För vet ni? Det finns inget som heter ”inte tillräckligt sjuk”. Det är ätstörningens röst. Dömande tankar, inte fakta. Jag tror inte heller, åtminstone inte för de flesta av oss, att den magiska gränsen vi tror att vi ska nå någonsin kommer. Jag tror inte att värre självskador, att gå ner ännu mer i vikt eller att bli så sjuka att vi hamnar på sjukhus någonsin kommer få oss att känna oss ”klara”. Jag tror inte att vi, utan att först göra något annorlunda, en dag kommer vakna och känna ”Nu är jag tillräckligt sjuk, nu har jag skadat mig färdigt – nu vill jag bli frisk!”.

Det låter hårt, men jag tycker också att det finns en tröst i det. En princip som är applicerbar på väldigt många situationer. Vi behöver inte bli sjukare. Det behöver inte bli värre. Varje dag har vi en ny chans att välja annorlunda. Varje dag har vi en ny chans att förändra våra liv. Just idag, en helt vanlig dag, kan vara dagen då vi börjar förändra och steg för steg vänder våra liv till det bättre.

Alla är olika och det finns lika många sätt att ta sig upp som det finns anledningar att skada sig. För mig handlade det om att bestämma mig. Drivkraften kom inte ur att jag nått botten, kände mig klar, att det svåra slutade vara svårt eller att jag inte ville skada mig längre, utan låg i att något långt ifrån sjukdom och destruktivitet blev viktigare. För mig var det mina drömmar som, tillsammans med terapi som lärde mig hantera det svåra och där jag kände mig sedd och lyssnad på, tog mig framåt. Om jag skulle leva ville jag följa mina drömmar. Drömmar och destruktivitet går inte ihop. Så jag bestämde mig för att sluta – fast jag inte ville, fast jag inte trodde, fast jag var helt säker på att jag aldrig skulle må bra och att det bästa jag kunde nå var att återigen hålla upp en glad fasad samtidigt som jag kände mig lika trasig inombords.

Med tiden hittade jag fler anledningar. Jag började se hur illa jag hade gjort mig själv, hur negativt det påverkat mig och hur mycket lättare livet blev av att äta och inte skada mig. Med tiden började jag också må bättre, började känna att jag inte ville skada mig längre. Då kände jag mig klar. Då, när jag fått den distansen, kände jag att jag varit ”tillräckligt sjuk” och att jag var färdig med det destruktiva. Och det går att må bättre, även om det inte känns så. Det går att må bättre och få ett bra liv på riktigt, inte som i att bara låtsas må bra – men det är svårt att komma dit så länge vi fortsätter skada oss. Så länge vi inte vågar släppa taget och på så sätt låta det nya, det friska, komma in.

Du är värd att må bra. Det kommer att bli bättre.

/Diana

Stödchatt

Föreningen SHEDO har med finansiering av Region Skåne fått möjlighet att ta fram en stödchatt till problematiken självskadebeteende och ätstörningar. Detta är den första stödchatt i Sverige som är specifikt inriktad på självskadebeteende.

Under hösten 2016 har en kartläggning skett av såväl andra organisationers stödverksamhet samt studier och forskning kring Internetbaserat stöd. Under 2017 kommer fokusgrupper ge input på viktiga aspekter i en stödchatt, både om praktiska delar som öppettider och funktion men också gällande framtagning av handledning och utbildning till kommande volontärer.

Rekrytering av volontärer för chatten kommer ske under mitten på 2017. Känner du redan nu att du skulle vilja jobba som volontär i Sveriges första stödchatt för självskadebeteende? Du är varmt välkommen att lämna intresseanmälan på nedanstående mailadress.

Chatten planeras att kunna starta under hösten/vintern 2017.

Vid frågor eller funderingar är ni varmt välkomna att höra av er!
Vid pennan
Jessica Andersson
Projektledare Föreningen SHEDO
jessica.andersson@shedo.se
0727-35 20 23

shedoochrs

”Jag ser människor som skyndar fram. På väg. De är viktiga. De finns. Jag minns när jag också fanns. Bara en glasruta skiljer oss åt. Ändå lever vi i olika världar. Jag ser dem. Jag vet att de finns. De ser inte mig. Kanske vet de att jag finns, men gör allt för att glömma. Jag passar inte längre in. I deras bild. I deras värld. De i världen utanför vågar inte se att vi en gång var precis som dem. Att vi också har levt i deras värld. Att det lika gärna kunde ha varit dem som hamnade här, där tiden står still. På andra sidan glasrutan.” 

Skrev jag i min dagbok när jag 17 år gammal satt i ett fönster på BUP-kliniken och såg ut på människorna som gick förbi nedanför. Det är bara några år sedan, men det känns som ett helt annat liv.

Mitt namn är Diana och då jag kommer skriva en del här framöver tänkte jag börja med att presentera mig. Jag är en 22-årig socionomstudent som bor i en hemtrevlig liten lägenhet precis vid en mysig sjö, har fina vänner som jag älskar och som älskar mig och har så många intressen att inlägget skulle bli evighetslångt om jag försökte skriva ner allting. Det jag brinner allra mest för är i alla fall att hjälpa människor som har det svårt och när jag om några år är färdigutbildad vill jag jobba med utsatta barn, då det är min allra största hjärtefråga.

En gång var jag själv ett av de barnen. En gång var jag en liten 8-åring som på grund av övergrepp, mobbning och andra svåra situationer hon inte såg någon utväg ur stod på en balkong och övervägde att hoppa. Ett 9-årigt barn som för första men inte sista gången blev sviken av BUP. En 12-åring som utan att förstå att det var destruktivt, att det gjorde henne ännu mer illa och ledde in i ett nytt helvete, vände sig till självskadebeteende och ätstörningar i ett försök att överleva. Och en 16-åring som efter att ännu en gång ha sökt hjälp och återigen ha blivit sviken inte orkade längre, lät fasaden falla, hoppade av gymnasiet, förlorade vänner och allt som var viktigt för henne och tillbringade större delen av sin tid stirrandes in i väggen i ett mörkt rum med släckt lampa och nerdragna persienner. Jag minns att jag inte ens orkade lyfta armen för att nå mitt vattenglas på bordet bredvid. Jag gav upp.

Men jag tog mig upp igen, jag fick hjälp till slut och jag berättar det här för att jag hoppas att min historia och mina kommande inlägg kan bidra till att någon annan känner sig mindre ensam, får lite mer hopp. För att jag vet hur mycket de som gått samma väg innan mig och vågat dela med sig av sin resa har betytt för mig. För att jag vet hur oövervinnerligt stor klyftan mellan exempelvis socionomer eller annan vårdpersonal och utsatta barn, psykiatripatienter, klienter/brukare osv. kan kännas och jag önskar att det inte var så. Det var först när jag påbörjade utbildningen som jag förstod att jag inom liknande yrkeskategorier är långt ifrån ensam om min bakgrund och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram. Vi är inte så olika, gränsen är inte så skarp som den kan verka och det finns en ljusning. Det finns de som klarat det och vi är många som nu vill försöka förändra och göra skillnad för andra. Till er som fortfarande kämpar, som kanske inte ens vågar tro än: det blir bättre. Det blir alltid bättre, hur hopplöst det i stunden än kan kännas. Fortsätt kämpa. Jag har också varit där, jag trodde inte heller – och jag lovar att det kommer vara värt det.

Att hantera långvarig nedstämdhet del1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.
Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil som jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

shedo-blogg

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är att hen precis som jag bara är en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

//Amelie

Studie kring bemötande vid självskadebeteende

studieOm Du har några frågor eller vill veta mer, kontakta gärna oss eller vår handledare.

Med vänlig hälsning
Anna Svensson
Leg. sjuksköterska
Studerande på specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård
e-post: anna.svensson.040@student.lu.se

Elise Nilsson
Leg. sjuksköterska
Studerande på specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård
e-post: elise.nilsson.898@student.lu.se

Handledare
Bertil Lundberg
Universitetslektor i psykiatrisk omvårdnad, Leg. sjuksköterska
e-post: bertil.lundberg@med.lu.se

Min historia

Anneli heter jag. Jag är 27 år gammal och bor på ett LSS gruppboende i Stockholm och trivs väldigt bra där. Väldigt bra boenden och personal, vi gör en del aktiviteter och äter alltid middag tillsammans. Jag har diagnoserna atypisk Autism (man uppfyller en del kriterier för autism men inte alla) och dyslexi. Båda diagnoserna fick jag i vuxen ålder. Jag har självskadebeteende och ätstörning.

I gymnasiet mådde jag rätt dåligt. Jag kände mig stressad, jag hade blivit mobbad under stor tid av grundskola. så min självkänsla och självförtroende var på botten.  Jag har en del social problem, ibland ställer det till de för mig jag visste inte hur man skulle vara. Jag hade väldigt svårt att hänga med i skolan, jag klarade inte proven i skolan och fick göra omprov ibland. Vilket ledde till att det blev stressigt för mig. Mina lärare kanske trodde att var lat och inte orkade plugga. Men jag förstod inte vad som stod i böckerna. Jag var hos skolsystern om att få en dyslexi utredning, hon sa att det är två års väntetid och jag skulle gått ut skolan innan jag fick utredning.

Gick ut gymnasiet, mådde rätt dåligt. Jag började jobba som vikarie på förskolor/skolor. Åkte till Australien och var borta i femton månader. Började må dåligt igen de två sista månaderna där. Efter resan började jag må riktigt dåligt. Det gick ett år jobbade som vikarie på förskolor, var rätt stressigt jag hade svårt att hantera stressen och må dålig samtidig. 2011 började plugga till förskollärare. Jag hade ingen dyslexi diagnos då heller, men klarade ett år med allt godkänt. Jag var väldigt stressad under denna tid extra jobbade på Arlanda. Jag började klockan fem och fick gå upp mitt i natten. Detta tog verkligen på krafterna, jag hade ständiga självmordstankar och tankar att skada mig. Men jag berättade inte för någon. Det var så mycket plugg och jobb. Jag var ständigt stressad.

Blev drogad på en kryssning det var droppen jag orkade inte mer. Det kändes som allt rasade. Jag tog en överdos och fick åka in till sjukhuset med ambulans. Läkaren frågade om jag hade självmordstankar jag svarade nej. Vågade inte berätta att jag hade det. Fick en remiss till öppenvården. Det var här jag började skada mig. En till överdos och jag blev inlagd på lpt. Missade rätt mycket i skolan, vilket jag mådde dåligt av. Efter sex veckor på sjukhus blev jag utskriven. Jag hoppade på skolan igen lyckades ta igen vad jag missat i skolan. Jag fick dyslexi diagnosen, och fick lite mer hjälp, vilket släppte stressen lite.

Vårterminen 2014 tog de stopp, jag var väldigt stressad och klarade inte av mina studier länge. Vi skulle skriva B-uppsats. Även fast jag var inlagd klarade jag att få godkänt. Detta ledde också till stress, fick göra om tre gånger. Att hoppa av studierna var väldigt tufft, skolan betydde så mycket. Ett år gick och jag tvingades ta studieuppehåll ett år till. Jag vill ju så gärna men sjukdomen sa stopp, mitt psyke orkade inte längre. Jag självskadade väldigt mycket, utvecklade även en ätstörning. Jag hanterade stressen med att skada mig.

Att vara envis kan ju vara en bra sak, fast i mitt fall ledde till utmattning. Jag bara skulle plugga vidare, det var ju det jag ville. Jag hade ju ett mål, så jag körde slut på mig själv.

Nu går jag daglig verksamhet och trivs väldigt bra. Jag kämpar varje dag med mina inre demoner. Nu börjar det äntligen vända och jag mår bättre, har verkligen bestämt att sluta skada mig. Jag är mindre stressad nu. Jag accepterar mitt månde, tror det är rätt viktigt att acceptera att man mår som man gör och att de kan bli bättre. Det är inge fel och pinsamt med att må dåligt. Mitt tips till andra är att lyssna på er själv, håll det inte för er själva. Det är lite därför jag mår dåligt att jag bara tutat och kört utan att faktiskt stanna upp och tänka.

/Anneli

Det handlade inte om ett kaos utan snarare om ett sugande tomrum som slukade mig inifrån

Jag heter Fredrik och är trettiosex år gammal. Under stora delar av mitt gångna vuxna liv led jag av ett självskadebeteende och ett livsfarligt risktagande. Det är alltid svårt att säga var någonting egentligen startar. Min uppväxt var en trygg tid i ett villaområde med mängder av vänner och en stöttande familj. Det gick bra för mig i skolan och på fritiden, men jag tyngdes av ohyggligt höga krav på mig själv. Tonåren var en turbulent tid som den är för många, jag led av ångest och något som kan liknas vid depression, men skadade inte mig själv annat än att dricka för mycket alkohol för ofta.

Första gången jag skadade mig själv var jag tjugoett år gammal och hade blivit lämnad av en kärlekspartner. Någonting hände i mig när hen lämnade mig. Allting liksom stannade och insidan av mig blev annorlunda. Det handlade inte om ett kaos utan snarare om ett sugande tomrum som slukade mig inifrån. När jag skadade mig var det i början odramatiskt. Det var ett experiment, något slags test av hur tom jag var. Tomheten bekräftades och ingenting spelade någon direkt roll. Skadan jag vållade mig själv sögs in i tomheten och jag upplevde den som obetydlig, avdramatiserad och harmlös. Samtidigt skapade den ett sug efter mer, och mer och mer blev det.

Jag skrev i min dagbok, ”Det är jag och jag mot världen”. Det betydde ensamhet – ensamhet bland vänner och familj därför att jag var den enda som kunde känna det som kändes eller var tomt.

Efter upprepade och kraftigt förvärrade självskadehandlingar lades jag in på en psykiatrisk vårdavdelning. Jag fick prova preparat efter preparat av antidepressiv medicinering men utan någon egentlig bättring. Skadorna fortsatte, trots att jag befann mig på sjukhus. Jag var tvungen, trodde jag. Jag var maktlös mot suget, trodde jag. Det var inte längre odramatiskt att skada mig. Varje gång jag gjorde det medförde det, efter den första mycket korta ångestlindringen, en mångfaldigt ökad ångest och ett stort självförakt.

Jag vet nu att tomheten inte började den dagen jag blev lämnad. Den hade sedan flera år börjat äta mig inifrån men blev inte fullständig förrän avskedet från min dåvarande partner var ett faktum. Det skulle ta nio år från den dagen – nio år av svåra självskador, livsfarligt riskbeteende, och en självkänsla nedtryckt i lera – innan jag slutligen befann mig vid vägs ände och valde den enda väg som innehöll livet. Det kan låta hemskt att det skulle ta nio år innan vändningen kom. Det kan också låta hoppingivande att det aldrig någonsin är för sent att komma ur sina svårigheter.

Många gånger har det varit svårt att identifiera sig med den fortfarande ganska cementerade bilden av självskadaren som en ung kvinna. Som man upplevde jag mitt ständiga skadande som ett sorts tecken på svaghet i ett samhälle där den starke mannen ska stå stadigt på jorden med rejäla biceps och grov skäggväxt. Jag har ingen skäggväxt. Mina biceps börjar visserligen se svullna ut efter att ha kånkat runt på min nu ettårige dotter stora delar av dagarna den senaste tiden, men i övrigt är jag knappast en idealtypisk machoman. Jag tycker om kärlek – mjukhet – och att prata om känslor. Det gör mig inte till kvinna – det gör mig till människa. Kanske var mitt självskadande till viss del ett uppbrott från en manlig norm jag inte stod ut med. Mest av allt var det dock ett uttryck för att säga ”Nu är det stopp, det går inte längre, jag är färdig och ni – någon – måste hjälpa mig vidare.”

Genom åren har jag upplevt både bra och dålig psykiatrisk vård. Det har funnits fruktansvärda exempel på bemötande som förvärrat självskadebeteendet, men det har också funnits många goda människor med förmåga att ingjuta hopp om framtiden. För jag tror att det är det det handlar om i första hand – hoppet. Det finns ett liv efter det svåra. Allting har ett slut.

Jag lyckades sluta med de självskadande handlingarna av flera olika skäl. Det viktigaste var att jag bröt tvånget. För mig var självskadandet ett kraftigt beroende, men efter ett långt kämpande mot suget och en längre tids uppehåll från skadande insåg att jag fortsatte leva ändå. Jag insåg till sist att det var svårt men inte omöjligt att lyfta bort det tunga självskadandet från mina axlar och ändå vara Fredrik.

Jag har också med god terapeutisk hjälp och ett kämpande med mig själv lyckats skapa något som mer och mer började likna en god självkänsla och ett förlåtande förhållningssätt till mig själv, mina tankar och mina handlingar.

Något som också var viktigt var att jag slutade dricka alkohol. För mig var alkoholen många gånger den slutliga dörröppnaren till självskador och riskbeteenden. Utan den har jag fått förmågan att stanna upp, våga vara i ångesten, och orka vänta tills ljuset till slut kommer tillbaka. Sist men inte minst har jag fått oerhört mycket stöttning från familj och vänner. Jag vet att det inte är alla förunnat, och jag känner mig lyckligt lottad.

Idag har jag en fru och två barn, en son som är fyra och en dotter som är ett. Jag har fortfarande vissa problem med ångest och depressioner och kommer kanske att ha så under lång tid. Jag vet nu att det inte kommer att knäcka mig. Alla former av självskadehandlingar är borta – förhoppningsvis för alltid. Jag kommer att fortsätta leva, och få se min dotter bli en strålande vuxen kvinna, och min son bli en stor man med klena biceps och dålig skäggväxt men med ett leende på sina läppar.

Allt medan världen snurrar på och solen skiner utanför mitt alldeles vidöppna fönster.

/Fredrik

Ett nytt tankesätt

Sedan sommaren i fjol så har min livsgnista och kämpaglöd tynat bort mer och mer och ersatts av uppgivenhet och förtvivlan. Jag kände mig så ensam, vilsen och förvirrad i livet. Efter flera månader på en psykiatrisk avdelning så kom till slut någon som kunde nå in till den riktiga Jenny och som blåste liv i den delen av mig som faktiskt ville kämpa för att må bättre.

Efter det första riktiga samtalet som jag fick ha med personen som nådde in i mig så kunde jag äntligen se vad jag kunde göra för att komma framåt och uppnå det jag ville. Jag behöver tro på mig själv, tro att jag kan klara av det jag vill! Jag behöver vara snällare mot mig själv, belöna mig själv och motivera mig själv. Men samtidigt måste jag också våga och försöka ta små steg i taget utanför det som känns tryggt. Sedan är det viktigt att jag belönar mig själv efteråt när jag har klarat av något som kändes svårt.

Just då, i min förtvivlan efter alldeles för lång tid av uppgivenhet, så fick jag en strategi som jag faktiskt trodde på! Jag fick känna saker som jag hade glömt bort att jag kunde känna: lättnad, hopp och motivation! Det var så främmande och jag blev nästan rädd för känslorna till en början, men när jag tillät mig att verkligen känna de positiva känslorna som kom så var det en enorm lättnad! Jag insåg på riktigt att jag behövde tänka mer positivt och få in ett mer positivt tankesätt i mitt liv. Det sker inte från en dag till en annan, särskilt inte när man har tänkt negativt i årtionden. Tips som jag fick för att få in ett mer positivt tankesätt i mitt liv var bland annat: att skriva positiva tankar, känslor, påståenden och liknande på lappar på väggarna, på spegeln m.m. Det är också bra att se sig själv i spegeln, verkligen titta in i sina egna ögon, och säga positiva saker till sig själv. Till en början kommer det med största sannolikhet bara att kännas fånigt och svårt, men att repetera positiva påståenden till sig själv gör successivt att man börjar tro mer och mer på det.

En annan viktig sak att komma ihåg, och framför allt att tillåta sig, är att verkligen tänka och känna positivt, att tillåta de känslorna att ta plats i sitt liv. När man är van att tänka och känna negativt så blir det på sätt och vis en trygghet, ett sätt som känns välbekant och säkert. Det positiva kan kännas främmande, osäkert och lite farligt. Men det positiva är inte farligt – det är bra. Låt det friska ta över mer och mer och ersätta det negativa successivt. Jag kom på att jag verkligen måste förändra mitt automatiskt negativa tankesätt som jag har haft alldeles för länge! Jag fokuserar lätt direkt på det negativa och letar t.o.m. efter något negativt när det egentligen är bra. Just för att jag är så van vid det och för att det har blivit min trygghet. Men nu vill jag våga göra annorlunda! Jag ska våga tänka positivt och ta vara på det som är positivt, omfamna det positiva och ifrågasätta det negativa – istället för tvärtom.

Redan efter mitt första samtal med personen som nådde in i mig med hopp och positiva tankar så sa andra att de såg ett ljus i mina ögon som inte fanns där förut. Även om jag själv inte kunde se ljuset i mina ögon så kände jag mig faktiskt annorlunda. Jag hade hittat hoppet och tron och viljan igen! Men jag var och är fortfarande rädd för att anses vara för frisk för att få hjälp! Och jag är också rädd att det sjuka och destruktiva kommer att hitta ett sätt att ta kontrollen igen, för självklart protesterar de självdestruktiva tankarna och kommer att försöka ta över allt vad de kan nu när jag försöker att lämna dem! Men jag vill ju bli ”frisk”! Jag vill bli stark, självmedveten och motiverande! Jag vill tro på mig själv – tro att jag klarar av det jag verkligen vill. Nu när jag faktiskt tror att det går att må bättre så blir jag inte lika rädd för det där ljuset i mina ögon, för det är det som kan hjälpa mig som mest – ljuset och hoppet inom mig.

Jag tror på det här! Jag tror på att jag kan klara av det här – en dag i taget, men med siktet inställt åt rätt håll. Jag vill må bra! Jag vill bli ”frisk”! Jag vill klara av att motivera och hjälpa andra! Vägen dit är lång och svår, men det kommer att vara värt det! Och det kommer att gå – en dag i taget! Vägen kommer inte att vara spikrak och perfekt, det går inte. Men så länge jag fortsätter att försöka, fortsätter att tro och fortsätter att gå mot rätt håll så kommer det att gå! Jag tror på mig själv!

/Jenny, SHEDO-skribent

min positiva vägg

Dem brukade säga att jag var mer rädd för att leva än för att dö

Dem brukade säga ”du måste vara mer rädd för att leva än för att dö” när jag inte längre visste, när fem mil om dagen inte var tillräckligt, när dagarna utan mat blev alldeles för många.”Du kommer dö” sa dem till mig när jag låg på hjärtintensiven med alldeles för många slangar i mig, när vagnen som återupplivar personer placerades bredvid mig.

När njuren bestämde sig för att ge upp och dem bönade och bad om att jag bara skulle dricka upp vattnet, när dem fick bära mig upp och ned för trapporna, när jag inte orkade säga ett ord, då, då sa dem att jag inte längre var jag, När tallriken flög i väggen, när det var pasta på hela golvet, när jag inte vågade ha strumpor för att dem vägde för mycket, när jag trodde att man blev tjock av tandkräm, när jag bar med mig vågen vart jag än gick,när allt var siffror, då, då sa dem att det har gått för långt. När jag återigen låg på britsen på akuten, när näringsdryckerna staplades på hög, när jag slutade träffa människor, när tvångsritualerna tog över mig, när jag trodde att man blev tjock av att se eller röra mat, när dem kom ner på nätterna för att se att jag fortfarande andades, då,då grät dem. När inga kläder passade, när dem inte vågade komma fram och prata med mig, när ätstörningen gav mig epilepsi anfall, när jag ramlade ner i golvet för tredje gången den dagen, när kroppen blev blå,när jag slutade skratta när kroppen inte längre orkade sitta eller stå, när håret trillade av, när jag slutade sova, när jag ljög, manipulerade, bråkade och grät över mat, då,då sa dem att jag blivit galen på riktigt. När jag skrev “För mig kommer det här alltid att vara enkelt, jag väljer alltid cigarretter över mat, jag kommer varje gång att lämna allt annat. Snälla spendera mer tid med mig, jag fryser jämt, dem säger att det har med dig att göra men Ana varför skulle du göra något för att skada mig? Och jag lämnar dig inte, inte utan strid”, då, då sa dem att jag hade grav anorexi.

Och dem kommer, dagarna när jag saknar allt jag just beskrev, när jag skulle ge min högra hand för att ha det tillbaka, bara en sista gång. Men jag kan inte ta det tillbaka, jag får inte ta det tillbaka, jag brukar försöka komma ihåg allt jag beskrev, hur fruktansvärt det var, hur varenda minut gick ut på att bara överleva till nästa. Jag har kommit långt jämfört med tillstånden ovan även om jag har en lång väg kvar, skillnaden då mot nu, är att jag har bestämt mig. Behöver jag dricka det där glaset vatten så ska jag dricka det, behöver jag vila, ja då ska jag vila. Och jag vill bara förmedla att det går, att det blir bättre, att hela livet inte behöver cirkulera runt mat. Jag försöker ta tillbaka mina drömmar och mål, jag försöker lära mig leva igen för att alla säger att det är värt det och det är något man helt enkelt får lita på, det finns dem som så tydligt har bevisat det och även om det känns som att man själv är annorlunda så är man inte det, vi alla kan bli fria från ätstörningen, vi förtjänar att äta och att få må bra. Och den där kontrollen eller tryggheten som ätstörningen ger är FALSK, man har inte kontroll när man styrs av en sjukdom, även om det känns tryggt så är det inte tryggt att vara tre sekunder från att dö, det är inte tryggt att vara slav under ätstörningens regi. Jag vet, ambivalensen är där hela tiden, man går från “Jag ska bli frisk” till “Jag ska fan inte äta” men tillslut dominerar “Jag ska bli frisk” ända tills “Jag ska fan inte äta” är utrotat. Jag vill även säga att det inte behöver vara så som jag beskrev i början av texten, det finns något annat, något bättre och det är dit jag är påväg, för att dem ska aldrig mer kolla på mig och undra hur många minuter jag har kvar att leva.

/Alexandra

SHEDO på Skåneveckan 2016

affisch skåneveckan 2016-page-001

Du behöver inte vara vacker

Sätt dig ner en minut, andas. Känn på din handled, på din hals – visst kan du än idag känna din puls? Det är ett tecken på att du lever. Än idag flyter ditt blod runt i kroppen och syresätter alla dina organ.

Vi lever på en sten. En sten som omges av åtta andra stenar, alla svävar dem runt, runt och runt ett stort eldklot. På något magiskt sätt. Utan att krocka. Stenarna omges av en atmosfär och den enda stenen som andas liv – det är vi.

Du är lyckligt lottad. Du gavs ett liv så varför inte må bra nu när du faktiskt har chansen?

Jag har mått dåligt i psykiskt ohälsa under många år. Vet ni vad? Detta betyder inte att jag är dömd att må kasst resten av livet. Jag skulle inte ens kalla det ett liv att leva med psykisk ohälsa.

Jag får gåshud och fladdrande fjärilar i magen av bara tanken. Tanken om att jag faktiskt snart lyckats ta mig ut ur en hemsk sjukdom – ta mig ut efter flera år av kämpande mot demoner.

Jag ska ha kul nu. Jag ska leva mitt liv.
Jag ska göra allt från att pilla mig i naveln till att bestiga berg. Jag kanske sätter mig på ett fik och andas in livet eller så vill jag föreläsa, färdigställa min alldeles egna bok och sprida kunskap.

Jag har nu chansen att forma mitt liv. MITT LIV. Du har ett du med!

Jag hade inte ett liv så sent som för ett par månader sedan, snarare ett halvår. Eller förra sommaren.

Det må vara svårt att förstå att jag faktiskt skriver detta. Idag vill jag faktiskt klassa mig själv som friskare än någonsin. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig såhär långt, att jag skulle leva idag.

Dags att börja forma, mjuka upp, testa på och färdigställa det projekt jag inledde för ett par år sedan.

Jag vill kalla det för min framtid.
Framtiden ser ljus ut och den är i otroligt trygga händer. Jag kan forma livet perfekt anpassat efter mina helt egna och unika behov – så det passar just mig.

Min mentalitet höll på att kosta mig livet ett tag. Samma mentalitet tar jag mig upp med hjälp utav. Nu återstår endast praktisering.

Sprallig och energifylld beger jag mig nu mot nya utmaningar här i livet.

Inte problemen med den sketna näringsdrycken som gav ångest – jag menar de utmaningar alla människor möter. De normaljobbiga små hindren som dyker upp titt som tätt.

För nu drömmer jag igen!

Jag struntar i om samhället ber mig vara vacker. Att jag blir tillsagd att vara perfekt. För helt ärligt, vem behöver vara vacker? Vem behöver egentligen vara perfekt?

Glöm det – var inte vacker – var inte perfekt.
Du kan vara så mycket mer än bara vacker.
Du kan vara arg, glad, smart, intressant, obeskrivlig, talangfull, äventyrlig, rolig och massor med andra saker. Så mycket mer än bara vacker.
Vad är egentligen vacker? Vem bestämmer när du är vacker? Ska det få vara du eller din omgivning som bestämmer det?

Vacker. Vacker är ett ord, ett substantiv, ihopsatta bokstäver som följer en viss ordning. Tillsammans bildas ett ord.

Var din egen version av dig själv, var din egen version av fantastisk, din egen version av dig! 
För det är så fruktansvärt mycket bättre än att vara vacker!

Vi lever på en stor sten.

Den enda av dessa stenarna som andas liv är våran, det andas liv som syresätter 8 biljoner människor.

Du är du, var inte en i mängden. Visa vem du är, våga sticka ut, våga göra det som du mår bra av och visa att ditt liv är värdefullt!

/Ida

Sommarträff med SHEDO

sommartrff2

Nu är det snart dags för årets sommarträff!! I år håller vi till Hembygdsparken i Hässleholm lördagen den 2/7. Här följer dagens schema!

Praktisk information:
När – Lördagen den 2/7 klockan 14-18.
Var – Hembygdsparken i Hässleholm
Pris – 50 kronor för medlemmar och 100 kronor för icke-medlemmar (och då ingår medlemskap för 2016)
Anmälan: Maila till sommartraff@shedo.se eller ring/sms:a 0727352023

Schema för dagen:
14:00 – Vi samlas i parken.
14:30 – Fika och föreläsning med Jessica Andersson. Jessica är idag vice ordförande i SHEDO och föreläser om sina egna erfarenheter av självskadebeteende och ätstörningar och vägen tillbaka till ett friskt liv.
15:30 – Kubbturnering!
16:30 – Pizza (SHEDO står för kostnaden)
17:30-18:00 – Avslut för dagen

Vid dåligt väder är vi istället inomhus, info om det kommer till de anmälda om det skulle vara aktuellt.

Hoppas vi ses!!! Dyker det upp några frågor är det bara att ni hör av er!
/Jessica, Anna & Conny.

Jag var inte dum i huvudet, jag var sjuk.

Jag brukar inte vika ut mig på sociala medier men i dag ska jag göra ett undantag.

I dag för tolv långa år sedan fick jag efter många minst sagt svåra månader (år) besked om att jag hade en psykisk sjukdom, en personlighetsstörning. Med diagnosen följde många frågor men mest gav det svar, förklaringar. Jag var sjuk med beteendestörningar inkluderande självskadande, ätstörningar och utåtagerande med aggressivitet och svår ångest. Jag var inte dum i huvudet, jag var sjuk. Senare samma dag åkte jag in till vuxenpsykiatrin i Lund. Blev inlagd och blev sedan kvar i nästan fyra månader innan jag placerades på behandlingshem efter mycket om och men. Där spenderade jag nästan två år på heltid och ytterligare 1,5 år i utslussning. Dagen symboliserar på många sätt ett avslut på en period och en start på nästa.

Vägen genom en lång behandling var slirig och guppig, den var nära att ta slut några gånger men i slutändan blev det bra. På vägen fick jag höra att jag och mina medpatienter var hopplösa fall, att inget kunde hjälpa oss. Jag var nära att placeras på gruppboende utan möjlighet till aktiv behandling, jag var ju sjuk utan möjlighet till förbättring. Jag mötte många inom sjukvården, inom psykiatrin men främst inom den somatiska vården, som utstrålade förakt och oförstående mot mig som patient med självskadebeteende. Jag möter dem än i vården, samband med provtagning eller andra situationer där ärr blir synliga och föraktet och okunskapen märks direkt.

Tack och lov hade jag även mycket tur, jag mötte fantastiska läkare inom psykiatrin och behandlingspersonal på hemmet i världsklass, vackraste bland stjärnor. I dag mår jag för det mesta bra. Livet rullar på i både med- och motvind som för alla andra. Jag är gift, har två fina barn, snart avslutat min andra utbildning på yrkeshögskola, läst två terminer på högskolan och jobbat inom både äldreomsorg och barnomsorg. Nu jobbar jag administrativt inom vården.

Varför skriver jag då detta i dag? Jo jag vill uppmärksamma att psykisk ohälsa inte är någonting fult. Att psykisk ohälsa är som all annan ohälsa. Att faktiskt allt kan behandlas men ingenting kan behandlas likadant. Den diagnos som sattes då för 12 år sedan är inte aktuell för mig längre. Av då nio (av nio möjliga) uppfyllda kriterier finns det i dag spår av två. Men det är inte sjukdomssymtom, det är personlighet. En psykisk störning är sällan huggen i sten. Det är en sammansättning av symtom som sedan appliceras på en människas beteenden. Beteenden kan förändras.

Jag arbetar nu själv i sjukvården och möter emellanåt patienter med liknande problematik som jag själv hade. Jag möter även samma fördomsfullhet, förakt och okunskap bland personalen i sjukvården. Det gör mig arg. Det gör mig fruktansvärt arg och ledsen. Det som slår mig är att jag som fick en diagnos med tillhörande stämpel som ”omöjlig” i dag har förändrats i mina beteenden och handlingar, men beteendet bland en del personal inom sjukvården fortfarande är det samma.

Så jag vill med detta inlägg lyfta frågan om mer utbildning om psykisk ohälsa och orsaker till självdestruktivitet (både extroverta och introverta beteenden) till ALLA inom hälso- och sjukvården. Inte bara ny personal, inte bara inom psykiatrin och akutsjukvården, utan till all personal. För rätten till ett bra bemötande oavsett om du söker för en hjärtinfarkt, influensa eller ett blödande sår.

/Sofie

Min fajt

Kollar på reprisen av lets dance, inget jag direkt följer. Kända personer som ska lära sig att dansa. De utvecklas vecka efter vecka av hård träning, de slåss om att få flest poäng och röster av folket. Jag kan koppla det till psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Man kan utvecklas både framåt och bakåt när det kommer till självskadebeteende och ätstörningar. Antingen går det den rätta vägen som är framåt, eller så blir det bara värre och man backar bakåt.

Jag har haft olika perioder. Till en början när jag blev inlagd en längre tid låg det först på en rätt jämn längd, sen backade det bakåt rätt rejält. I november utvecklades mitt självskadebeteende till det värre, november 2014 eskalerade det rejält. Till slut hamnade jag på psykiatrisk intensivvårdsavdelning på LPT. Jag skadade mig nästan varje dag. Jag blev bältad, fasthållen och fick sprutor.

Trots alla bakslag, trots att jag skadat mig så pass allvarligt att jag behövt akut vård, blivit opererad och allt möjligt måste jag ändå säga att jag utvecklats genom denna sjukdom, jag har insett hur stark jag är, hur envis jag är. Jag har lärt mig att ibland vilja ge upp, fast jag har ju lärt mig att jag egentligen inte vill ge upp. Jag tar för mig mer, jag vågar gråta. Något jag bör utvecklas mer i är att säga till när jag mår dåligt. Tycker jag utvecklas lite på den biten med på veckorna som gått. Jag försöker säga till när jag mår dåligt, dock är det svårt. Men jag har lärt mig en del strategier, dock är det svårt att ta till ibland.

Efter så många år av självskada har jag lärt mig att inte låta ångesten styra över ens liv, det finns andra vägar att gå, att det finns mycket som faktiskt är positivt. Att ta vara på de fina stunderna i livet, se det ljusa i den mörka tunneln. Att det går att ta sig upp från botten, våga ta hjälp av andra. Inte bara bära på ens tunga ryggsäck helt själv. Jag har långt kvar till toppen, men känner att jag är på väg, det är som att klättra på en vägg man kommer lite längre varje dag.

Tillbaka till lets dance. Personerna som är med kan inte mycket om dans, men vecka efter vecka utvecklas de. De har en vecka på sig att lära sig en ny dans. När jag började självskada visste jag inte mycket om det, jag visste inte hur beroendeframkallande det var, det enda jag visste var att andra gjort samma sak. Genom träning kan man utvecklas, det jag behöver utvecklas mer i är att säga till innan det är för sent, som jag nämnde tidigare. Jag har många att ta hjälp av, jag måste bara lära mig att göra det fullt ut och som sagt göra det innan det är försent. De flesta deltagarna i lets dance vill komma så långt som möjligt, de vill vinna, ta hem segern. Samma sak för mig, jag vill komma så långt som möjligt i ett liv utan självskada, jag vill vinna över denna hemska sjukdom. Varje dag jag inte självskadar är en seger i sig. Livet är alldeles för kort för att spendera månad/år på sjukhus.

På ett sätt kan jag ju säga att jag slösat bort tid av mitt liv på sjukhus, en tid som jag kunnat göra så mycket annat på. Ändå vill jag påstå att tiden inte bara varit bortslösad då jag har lärt mig mycket, jag har sett mycket både positivt och negativt. Man lär sig mycket om andra och sig själv, man lär sig att man inte är ensam, man lär sig att visa medmänsklighet till andra, se det fina i personer som fajtas i sitt inre krig. Man lär sig även mycket om sig själv, att våga visa känslor, vara mer öppen och inte sluten som en mussla. Våga ta för sig av den hjälp som erbjuds.

Jag fajtas varje dag med mitt inre krig. Mina ärr är mina krigsärr. De är bevis på hur mycket jag har krigat.

/Anneli

Ambivalent – om kluvenheten mellan det friska och det sjuka

”Det känns som om jag har en destruktiv del och en självbevarande del av mig. Inte som olika personligheter utan mer som olika viljor. Ju mer jag har tänkt på det, desto mer splittring upptäcker jag att jag känner kring nästan allt. Det är som ett inre inbördeskrig och det är verkligen tärande med de där ständiga motsättningarna. Det är som om jag fastnar i mitten och slits itu gång på gång!”
– För att Överleva – om självskadebeteende, av Sofia Åkerman

Ambivalensen, dubbelheten och kluvenheten mellan det friska och det sjuka är något som har förföljt mig redan från starten av mitt självskadebeteende. Jag har en destruktiv vilja som vill skada sig hela tiden, så mycket som möjligt och så allvarligt som möjligt. Den där destruktiva viljan vill skada mig på nästan alla sätt som är möjliga. Men jag har även en självbevarande vilja som är rädd om mig själv, som vill ta hand om mig själv, som försöker berätta att jag visst är värdefull och är värd att må bra. Den självbevarande viljan inser farorna i det som den destruktiva delen vill och blir rädd varje gång det destruktiva vinner.

Hur mycket var och en av viljorna dominerar i mig har varierat över tid. Den sjuka viljan växte sig långsamt större och större och var plötsligt så dominant att jag knappt ville något annat än det sjuka. Men så gick det även till när det friska så småningom fick mer och mer makt i mig. Jag märkte det knappt från början, men så plötsligt kom dagen då jag kunde formulera viljan och till slut kände mig redo att ge det friska en ärlig chans och ett tag efter det så började jag även känna mig redo att verkligen kämpa för att bli frisk, ett steg i taget.

Jag kommer nog aldrig att bli helt fri från min sjuka vilja, men jag har nu börjat få henne under kontroll. För mig är den sjuka viljan i mig en hon, jag döpte henne en gång till det latinska ordet Fallacia. Det betyder ungefär vanföreställning, villfarelse, (själv)bedrägeri, svek, list. För mig innebär det att min sjuka vilja lurar mig och lockar mig med falska löften och förhoppningar, och eftersom Fallacia är en del av mig själv så är det ett slags självbedrägeri.

Det är nog nästan som smärtsammast när man varit sjuk ett tag och inte längre vet vad man vill. När man är trött på ångest, smärta, sjukhus och psykiatri, men ändå inte känner sig redo för det friska riktigt än. Det är slitsamt att ena veckan kämpa åt ena hållet och andra veckan kämpa åt det andra hållet. För mig kändes det som om jag satt fast i mitten och aldrig kom någonstans. Så kändes det till och från i många år. Jag visste inte vad jag ville, jag ändrade mig och ändrade mig igen. Och hela tiden kände jag mig för frisk för det sjuka och för sjuk för det friska, aldrig passade jag riktigt in någonstans och det kändes som om jag inte klarade av någonting, jag var aldrig tillräcklig någonstans.

Men fast det känns som om man inte kommer någonstans, fast det känns som om man tar ett steg framåt bara för att i nästa sekund falla bakåt flera steg och trots att man inte känner sig redo så har man för varje dag ändå kommit närmare och närmare ett friskt liv. Varje fall är en erfarenhet som får dig att växa. Varje dag du lever är en chans till förändring, till förbättring. Det kanske inte sker på en gång, det kanske inte märks från början, men så plötsligt övervinner det ljusa i ditt liv det mörka i ditt inre! Bara man inte ger upp helt och håller så finns det alltid hopp!

Ta hand om ditt friska jag, det är ditt riktiga jag!

/Jenny, SHEDO-skribent

Konsekvenstänkande

Jag har skadat mig i så stor omfattning och i så många år att även om jag är skadefri idag så kan jag få ett sug efter att göra det igen. Jag kan fortfarande bli triggad av polis- och ambulansbilar och på något sätt längta till att sitta där inne. Alla dessa år av självdestruktivitet sätter sina spår vare sig om man vill eller ej. Samtidigt som jag kämpat häcken av mig för att bli fri så är det ändå ett liv jag kände trygghet i, en värld som var min. Så vad hindrar mig från att falla tillbaka? Det är ju min kropp, mitt liv och jag kan göra med det vad jag vill!

Det är här jag har lärt mig att stanna upp. Förr gjorde jag inte det utan när jag ville skada mig så gjorde jag det utan närmare eftertanke. Men det har förändrats. Idag låter jag tanken på att skada mig komma, jag tillåter mig att spendera lite tid åt att tänka på steget efter, nämligen konsekvenserna av det destruktiva som jag i stunden kanske har ett sug efter. Jag processar tanken och gör en snabb kedjeanalys i  mitt huvud. ”Om jag gör det här, så kommer det här att hända.”  Sen avslutar jag kedjan med samma fråga och jag kommer på samma svar varenda gång, nämligen ”vill jag ha dessa konsekvenser? Vill jag verkligen det här?… Nej!”. När jag kommer fram till svaret då går jag vidare och fortsätter med det jag höll på med.

För min del tror jag att jag alltid eller åtminstone i många år till kommer känna av det här suget efter att skada mig eftersom det har varit mitt liv i nästan 15 år. Jag har accepterat att jag får dessa känslor och tankar ibland men jag vet också innerst inne att jag aldrig mer kommer att göra det igen. Jag är inte beredd på att ta konsekvenserna av det, inte en gång till. Idag har jag kommit så långt att jag har för mycket att förlora på att göra det igen. Och jag är trött på det. Jag är helt enkelt trött på att låta tid gå till spillo för konsekvenser av ett destruktivt beteende. Jag har lärt mig att tänka efter innan och det är jag glad för. Att handla på impuls blir aldrig bra i mitt fall.

Om du känner ett sug så tillåt dig att stanna upp en stund och fundera över det du kommer behöva stå ut med om du skulle göra dig illa. I slutändan är det inte värt det. Det som är värt något är det du kan göra istället för då kommer du växa som människa och bli starkare för var gång du står emot. Ha en ”nackdelslista” eller alla negativa konsekvenser beredd i ditt huvud. Kanske hjälper det dig att skriva ner dem om och om igen tills de, som hos mig, automatiskt poppar upp och gör att du avhåller dig från att göra det du i stunden vill göra. Tänk på konsekvenserna för både dig själv och de du älskar, det kommer hjälpa dig!

/Bianca

Min historia

Här är jag. Jag heter Amanda och jag är 16 år. Jag har under sju jobbiga år varit sjuk i psykisk ohälsa. Jag var ynka nio år när allt började.

När jag var sju år så började jag skolan. När jag hade gått i skolan i ca tre månader blev jag utsatt för extrem mobbing. Jag blev slagen och retad, men jag höll det för mig själv tyvärr. Mobbningen höll på enda tills jag var tio år. Det som dem mobbade mig för var för att jag var väldigt tystlåten och försiktig som liten. Jag hade även ticks.

Sen en kväll när jag var nio år så skulle jag lägga mig och sova men då hade jag börjat få ”ångesthosta”. En hosta då jag hostade istället för att få ångestattacker. Även mina ticks var inblandade i den ”ångesthostan” så vi fick åka in till akuten för att kolla upp var det var (vi visste inte då). De skickade hem mig igen och sa att det inte var något men ”ångesthostan” fortsatte och jag började må sämre.

Jag hade även börjat i en ny skola då. Här är jag tolv år och mår jättedåligt. Det går tre månader och jag trivs i den nya klassen men efter den tiden började jag tänka väldigt mycket på att alla såg smalare ut än mig. Jag trodde att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner lite i vikt så jag började med att skippa lunchen i skolan. Lärarna och klasskamraterna märkte att jag inte åt i skolan och försökte med allt för att få mig att äta, men jag vägrade och hade då börjat gå ner i vikt. Sedan blev det bara värre och när jag såg mig i spegeln så tyckte jag att jag var tjock.

En kväll i december 2011 fick jag komma på ett bedömningssamtal på BUP-akuten för jag hade gått ner i vikt väldigt fort på kort tid. Jag blev inlagd och matvägrade och fick tillslut sond. Dem tryckte ner slangen i magen på mig och jag hade sådan enorm ångest, för jag ville ju inte få i mig näring. Jag ville ju mest bara få känna att jag dög. Jag sondmatades i nästan en vecka.

Sedan beslutade dem att jag skulle flyttas till ett ställe tio minuter ifrån BUP-akuten, till ett ställe som heter Slottis. Jag skulle då få börja äta igen och jag fick börja med halva portioner eftersom jag precis hade blivit sondmatad. Jag kommer i håg att det var så längesedan jag åt att jag inte kommer ihåg hur man gjorde.

På Slottis fick jag många ångestattacker och diagnoser. Det var även där jag skadade mig själv för första gången. Jag var på Slottis i ett år och blev sen flyttad till ett boende i Göteborg där jag skulle få hjälp med mina diagnoser och svårigheter. På Slottis så fick jag sex nya diagnoser och har autism, anorexi, ADHD, självskadebeteende, tvångssyndrom och panikångest.

Det boendet som jag skulle flytta till heter Bräcke Diakoni och där skulle jag få hjälp med främst min ätstörning och min autism. Jag bodde på Bräcke i cirka ett år och sen så flyttade jag till ett nytt boende i Göteborg. Där bodde jag också i ca ett år, sen fick jag flytta igen. Den här gången flyttade jag till det boendet som jag bor på idag. Här trivs jag och personalen förstår mig. Orsaken till att jag fick flytta så många gånger var att jag har mått för dåligt för att bo kvar. Det har även förstört min tillit till människor, jag är alltid rädd för att bli lämnad.

Idag bor jag på Flickhemmet Smilla och det är ett boende som ligger i närheten av Södertälje och Gnesta, mitt ute på landet. Här har jag bott i ett år och jag ska inte flytta utan här ska jag få stanna kvar vilket känns tryggt för mig. Jag har levt med psykisk ohälsa i sju år men jag slutar aldrig att kämpa. Jag vill att man ska kunna prata om psykisk ohälsa och krossa tabun. Psykisk ohälsa är viktigt att prata om, därför jag vill dela med mig av min historia.

Ni på SHEDO gör ett jättefint jobb, ni är mina förebilder.

/Amanda

Amanda pärlar armband till förmån för SHEDO. Vill ni köpa ett armband av Amanda och på så sätt stödja SHEDO:s arbete? Armbanden kostar 50 kronor och man får själv välja hur man vill att armbanden ska se ut. Beställningar görs till ama_fred@hotmail.com

armbandshedo

Självskador har ingen ålder

Ätstörningar, självskadebeteende och borderline = ungdomssjukdomar. Företrädesvis unga flickor, inte medelålders damer. Men jag då? Jag är medelålders och jag kämpar med dessa problem. Ingen i min omgivning (förutom några få) kan ana hur trasig jag har varit inombords. Min yttre fasad har jag kämpat för att hålla snygg och prydlig genom att prestera och göra karriär. Och jag har lyckats.  Har bockat av det mesta på min bucketlist med fantastiska resor och möten över hela världen. När min terapeut nästan var beredd att ge upp, sa hon; ”nu är det väl banne mig dags att ta tag i din inre bucketlist”. Oj, vad rätt hon hade men FY F__N vad smärtsamt det varit! Att möta det mest smutsiga, skamliga och svåraste. Jag kan inte med säkerhet säga att jag är helt fri. Jag har fortfarande skavsår i min själ, de kommer alltid finnas där men skillnaden idag är att jag känner till dem. Idag finns en begriplighet, en berättelse med en början, en mitt och ett slut.

Jag var inskriven och gick i behandling från och till på ätstörningsenheten under flera år. Bland annat var jag dagpatient och fick gå i ät-träning. Förstår ni hur pinsamt? Ät-träning när man är 35 år! Men duktiga flickan som jag är blev jag också duktigast på anorexi och trots all behandling tog sjukdomen ett ännu hårdare grepp om mig. Efter över 20 års svältande och missbruk av diverse mediciner var min kropp så utmärglad att jag inte stod emot en vanlig infektion. Jag hamnade i respirator i flera dygn. Döden tittade mig i vitögat. Jag var nu 40 år och när jag vaknade upp hade jag två val; livet eller döden? Jag valde livet! Men roten till min ångest och mina destruktiva beteenden kvarstod. Jag hittade nya vägar att döva min ångest. Självskador var jag redan van vid så det var bara att fortsätta sarga min hud. Jag blev arbetsnarkoman och gjorde karriär, detta tillsammans med missbruk av alkohol och receptbelagda mediciner. Det slet på min kropp och mitt psyke.

Jag försökte ta hjälp igen. Gick hos en terapeut där vi inte kom någonstans, bara prat. Nytt försök, nästa terapeut meddelade att jag var för svår, du får söka hos någon annan. Min tanke ”hopplöst psykfall” stämde. Skammen att skada sig vid min ålder var stor… Gigantiskt stor! Jag dolde mina skador väl men fler och fler vänner började fråga och undra. Det gjorde det hela ännu värre. En 45 åring med märken på armar och ben. Hur fånigt är inte det? ”Skärp dig för f__n, bryt ihop och gå vidare”. I mitt huvud växte sig skammen större och större, så även ångesten och rädslan för att bli tokig på riktigt!

Jag blev beroende av benzodiazipiner, den jävligaste medicinen av dem alla! Började tappa fokus, kunde inte jobba, körde vilse, kunde inte koncentrera mig och allt var bara kaos i tankeapparaten. Känslor och tankar som i en tvättmaskin på 90 grader där centrifug aldrig stoppar. Inombords var det ett enormt eko av total och oändlig tomhet. Försökte trappa ner på benzo och fick så svår abstinens att jag skadade mig livsfarligt. Jag sökte hjälp på en beroendeklinik men fick veta att jag var i för uselt tillstånd, att de inte kunde ta hand om mig. Självmordstankarna var närvarande många, många gånger. De skrämmer mig att de ibland har varit så starka. ”I don’t want to die, but I ain’t keen on living either” (text från Robbie Williams låt Feel).

Hösten 2012 sökte jag åter hjälp, denna gång hos en KBT-terapeut. Hade jag inte träffat henne så vet jag faktiskt inte om jag suttit här idag. Hon var den första som inte backade, som trodde på mig, som validerade alla mina tankar och känslor. Som vågade prata om mina självskador och min ångest. Hon fanns där via sms och telefon nästan dygnet runt. Ibland var hon beredd att ge upp men hon stod ut. Det tog tid för mig att känna förtroende men sakta men säkert kunde hon komma förbi mina pansarlager och in i min trasiga själ. Jag fick diagnosen borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning. För första gången i livet kände jag att jag inte bara var ett hopplöst psykfall. Det fanns fler som jag och det fanns en begriplighet i varför jag kände, tänkte och agerade som jag gjorde.

Framförallt fanns det metoder för att hjälpa mig överleva och att stå ut. Jag började i DBT (dialektisk beteendeterapi) vilket är en behandlingsform som framförallt är riktad mot borderline.  En tuff behandling men otroligt hjälpsam. Det som varit mest betydelsefullt för mig är att kunna kontakta min terapeut i de svåra stunderna när ångest, rädsla och självskadeimpulser varit som starkast. Hon har kunna vägleda mig till andra tankar och få mig att stå ut. Jag har även genomgått en PTSD traumabehandling vilket nog är bland det svåraste jag gjort i livet. Det har gett mig en begriplig historia till min trasiga själ.

Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer skada mig själv. Jag väljer att ta en dag i taget och när impulser kommer, för det gör de fortfarande, tar jag hjälp av min krislista och när den inte räcker till, kontaktar jag min terapeut. Jag är nu 50 år och jag hoppas och tror att jag kan leva ett liv där jag inte slår så hårt på mig själv, där jag kan självtrösta och stå ut när det är svårt. Att acceptera alla känslor, inte kroka fast i dem utan släppa de ohjälpsamma känslorna och tankarna och fylla mig med något bättre. Jag har lärt mig att lyssna på mina basala behov; är jag trött eller hungrig så måste jag vila mer och äta. När jag slarvar med mat/sov klockan blir jag mer sårbar och har svårare att känslospana och tänka kloka tankar. Mitt liv är mer nyanserat istället för att kategorisera allt i svart eller vitt.

Att leva med psykisk ohälsa är svårt. Det gäller att vara stark för att få hjälp. Att resa sig upp flera gånger och försöka igen. Att inte ge upp och att orka. Det finns hjälp att få men kanske är det så att man måste leta på fler ställen. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag till slut hittade rätt terapeut! Jag tror faktiskt att hon räddat livet på mig! Den rätta terapeuten eller annan hjälp finns! Oavsett ålder – låt inte skammen bita sig fast och förlama dig! Kan jag ta mig ur det så kan du; Tantpower!

/Marie

Välkomna till SHEDO:s blogg!

Vi är en förening som kämpar mot självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa.

I bloggen kan ni läsa om SHEDO:s arbete och tankar eller berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.
På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna.

   

Arkiv