Myter kring självskadebeteende

Det finns många myter kring självskadebeteende. Några av de vanligaste myterna är:

  • ”Att skada sig själv är ett försök till självmord”
  • ”Det är bara ett sätt att få uppmärksamhet”
  • ”Det är ett mode eller en trend att skada sig själv”
  • ”Den som har ett självskadebeteende lider av en psykisk sjukdom eller en personlighetsstörning”
  • ”Självskadebeteende är en epidemi”

Detta är myter, inte fakta. Men även myter kan vara mycket kraftfulla och påverka inte bara de som drabbats av ett självskadebeteende, utan även personerna runt omkring dem.

MYT: ”Att skada sig själv är detsamma som ett självmordsförsök”
Det som ofta skrämmer människor mest med självskadebeteende är antagandet att den drabbade försöker ta sitt liv. Detta är oftast inte sant. I de allra flesta fall, är självskada ett sätt att överleva, inte ett självmordsförsök.

Det är viktigt att uppmuntra alla som lider av ett självskadebeteende att söka hjälp för att bearbeta eventuella underliggande känslomässiga problem (t.ex. depression eller ångest).

MYT: ”Det är bara ett sätt att söka uppmärksamhet”
Att skada sig själv är inte en strävan efter uppmärksamhet. De som är drabbade av ett självskadebeteende anstränger sig ofta mycket för att inte dra till sig uppmärksamhet. Även anhöriga till den drabbade är ofta omedvetna om självskadebeteendet.

Att dölja ett självskadebeteende kan bli en stor börda för den som drabbats och kan påverka det dagliga livet. De flesta som drabbats av självskadebeteende och skadar sig själva gör det för att stå ut, eller som ett sätt att hantera starka känslor, snarare än ett försök att få uppmärksamhet.

MYT: ”Det är mode eller en trend att skada sig själv”
Att skada sig själv är inte ett nytt beteende som kom med en viss subkultur eller ”trend” bland ungdomar. Vårdpersonal inom psykiatrin har studerat och behandlat självskada i årtionden, och självskador finns dokumenterat flera tusen år tillbaka i historien. Trots detta har självskador varit och fortsätter att förknippas med vissa subkulturer vilket resulterar i stereotypa föreställningar som att bara ”vissa typer av människor” drabbas. Självskadebeteende är inte en trend utan ett problem som ofta tyder på ett starkt emotionellt lidande.

MYT: ”Den som har ett självskadebeteende lider av en psykisk sjukdom eller en personlighetsstörning”
Att skada sig själv är ett beteende eller ett symptom, inte en sjukdom. Självskadebeteende tyder på ett underliggande psykiskt eller känslomässigt problem men många ungdomar som skadar sig själva uppfyller inte kriterierna för någon specifik diagnos.

MYT: ”Självskadebeteende är en epidemi”
Forskningen stödjer inte att självskadebeteende bland ungdomar är en epidemi. Att prata om självskadebeteende på det sättet kan skapa oro, speciellt för föräldrar.

Myter kring ätstörningar

Några av de vanligaste myterna om ätstörningar är:

  • ”Ätstörningar är ett mode, en trend, eller ett sätt att söka uppmärksamhet ”
  • ”En ätstörning är bara en diet som gått fel”
  • ”Ätstörningar påverkar inte män”
  • ”Det är lätt att se om någon har en ätstörning eftersom de kommer att vara mycket underviktiga ”
  • ”Familjen är skyldiga till ätstörningen”
  • ”Lösningen på ätstörningar är enkel -­‐ bara sluta”
  • ”Det finns inget som heter för mycket träning”

Detta är myter, inte fakta. Myter kan vara mycket kraftfulla och påverkar både den som är drabbad och personer runt omkring.

MYT: ”Ätstörningar är ett mode, en trend, eller ett sätt att söka uppmärksamhet”
Även om vissa ungdomar försöker banta eller kontrollera vikten på grund av påverkan av sina vänner eller samhället utvecklas en ätstörning inte enbart av detta. Ätstörningar handlar inte heller om att söka uppmärksamhet. Faktum är att många drabbade ofta gör stora ansträngningar för att dölja sin ätstörning från sina vänner och familj.

MYT: ”En ätstörning är bara en diet som gått fel”
Ätstörningar börjar ofta med bantning, men det är mer än bara ”en diet som gått fel”. När en person är drabbad av en ätstörning kan personen uppleva en rad plågsamma och negativa känslor och beteenden relaterat till mat. Dessa beteenden upplevs ofta vara utanför den drabbades kontroll. Andra psykiska problem, som depression, självskadebeteende och missbruk, är också vanliga.

MYT: ”Ätstörningar påverkar inte män”
Ätstörningar är vanligare bland unga kvinnor än män, men även män drabbas. Det är svårt att säga siffror på hur många män som drabbas då det är troligt att mörkertalet av drabbade män är stort. Det finns belägg för att det tar längre tid för män att få professionell hjälp och behandling än kvinnor, vilket kan förklaras av denna myt. Vanligtvis är det först när symptomen blir svåra som diagnosen ätstörning ges till pojkar och unga män. Män kan också vara ännu mer angelägna om att dölja sina symptom på grund av stigmatiseringen av att ha vad de eller andra uppfattar som ”en kvinnlig sjukdom”.

MYT: ”Det är lätt att se om någon har en ätstörning eftersom de kommer att vara mycket underviktiga”
Du kan inte se om någon har drabbats av en ätstörning. En person som drabbats kan vara underviktig, normalviktig, eller överviktig.

MYT: ”Familjen är skyldiga till ätstörningen”
En skadlig myt är att ätstörningar enbart förekommer i vissa typer av familjer och ”orsakas” av vissa sätt att vara förälder. Förr var föräldrarna ofta hindrade från att medverka i deras barns behandling eftersom de sågs som ”en del av problemet”. Tyvärr känner många föräldrar fortfarande skuld för sina barns ätstörning. Många gånger är föräldrar och familjer en del av lösningen för att övervinna en ätstörning, inte problemet.

MYT: ”Lösningen på ätstörningar är enkel -­‐ bara sluta”
Att ge stöd till någon med en ätstörning kan ibland vara utmanande. Det kan vara svårt att förstå varför en person inte kan förändra sina tankar om sig själv eller ändra beteende och återgå till att vara ”normal”. Tyvärr är återhämtningen inte så enkel som att ”bara sluta”. Människor som drabbats av ätstörningar behöver stöd för att lära sig att tänka mer realistiskt om sin kropp och mer positivt om sig själva, och att lära sig tekniker för att hantera svåra känslor utan att vända sig till destruktiva strategier som innefattar mat eller viktkontroll

Myt: ”Det finns inget som heter för mycket träning”
Överdriven motion är inte bra, varken ur ett fysiskt eller känslomässigt perspektiv. Överträning kan orsaka allvarliga hälsoproblem, bland annat osteoporos (benskörhet), hjärtproblem och permanenta skador på leder och senor. Det kan också leda till starka känslor av skuld och nedstämdhet när träningsmål inte uppfylls, eller när en person är oförmögen att träna.