Pias historia

I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster kom in i mitt liv och tre år senare fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.

Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som väldigt självsäker och jag var inte längre Pia som alltid var glad och populär, inte längre Pia som dansade. På BUP:s öppenvård tänkte de avsluta kontakten efter två samtal vilket resulterade i panik från min sida och jag skrev ett brev till min psykolog. När hon läst det fanns det inte på kartan att släppa mig. Och så gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skada mig? Jag hade ingen dålig barndom att skylla på, inte heller några traumatiska händelser som påverkat mig, och många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt för herregud, jag hade ju ingenting att må dåligt över! Men nu mådde jag dåligt och först ganska långt i efterhand kunde jag med hjälp komma fram till att det handlade om någon form av utmattning. I årskurs nio kämpade jag som ett djur med inombordskaos och betyg och när jag väl kom in på rätt linje i gymnasiet fortsatte jag med gasen i botten och dansen (som jag hållt på med i nästan 10 år) låg nu på elitnivå och jag dansade cirka 8 lektioner i veckan. Jag kan inte minnas vad som fick mig att ta min första överdos, inte heller den andra. Först i efterhand har jag tillsammans med några vettiga behandlare och mina föräldrar kommit fram till att jag är en sårbar människa och att jag ända sedan jag varit liten inte har klarat av en del känslomässiga bekymmer så som andra barn, mina syskon t ex, kanske hade lättare att hantera. Känslomässig och sårbar kastades jag in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes ordet “utbränd”.

Tills ungefär för ett år sedan har jag fullt ut levt ett liv bakom stängda dörrar. Barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och då istället placerades på vuxenpsyk. Under cirka åtta månader bodde jag på ett behandlingshem där jag blev sämre än innan jag kom dit och att jag skrev ut mig själv därifrån var ett livsavgörande beslut (bokstavligt talat). Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18. Min huvuddiagnos blev Borderline och det positiva med det var att jag till slut fick den rätta hjälpen för mig. På Karolinska sjukhuset i Solna började jag i DBT-behandling som jag tillslut lyckades genomföra och sakta men säkert fann jag mer och mer hopp (för efter så många fall hade jag inte längre någon tro på mig själv). Genom DBT:n fick jag verktyg att hantera min ångest på andra sätt än de destruktiva sätt jag tidigare använt mig av och det var inte lätt någonstans. Jag fick kämpa som ett skadat djur men jag plockade fram den där envisheten som en gång gjort mig sjuk och så blev det också den som tillslut fick mig på fötter igen.

När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv så chockas jag lite och även när mina närmaste berättar för mig om oron under dessa år så kan jag nästan inte tro det. Det känns inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har svårt att ta in allt allvar som mina självskador faktiskt var. Med stor hjälp av DBT-behandlingen lärde jag mig att analysera och reflektera mig själv och förvandlingen av mig själv har varit ganska häftig att se. DBT-behandlingen i kombination med att jag efter många år började skolan och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att finnas just där, utanför sjukhuset. Innan fanns inte mycket jag kunde sträva efter och varför skulle jag vilja lämna allt det där som var det enda jag kunde, det enda liv jag hade? Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför och när det började ta form fanns det ju så mycket att kämpa för. Utan DBT-behandlingen hade jag nog inte haft samma förmågor som jag har idag och terapin har varit en livsviktig åtgärd, likaså detta “vanliga” liv med vänner som faktiskt inte kände till den världen jag förut levde i.

Idag är jag utbildad undersköterska och aktiv medlem i SHEDO och på Zebraforum – ett forum som är en stor del i mitt pussel. I skrivande stund har jag varit skadefri i över ett år nu liksom att slutenvården inte längre är en del av mitt liv (och bakslag kan komma men jag låter dem inte sänka mig). Och jag skulle vilja säga att det finns någonting mörkt i alla ljusa dagar men också någonting ljust i alla de mörka. Det är nog viktigt att tillåta sig att snubbla omkull ibland för det är okej att inte alltid vara på topp och hamnar man ändå på marken kan man alltid resa sig igen, alltid. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra och jag ångrar ingenting från då för jag kan inte förändra det som en gång varit och dessutom har varje sekund av mitt liv gjort mig till den jag är idag – och jag gillar faktiskt den jag är idag. Allting händer av en mening vill jag tro och jag väljer att inte se bakåt med bitterhet utan fokuserar på mitt liv som är här och nu för nuet och framtiden är det enda jag kan påverka. Och hoppet, tron och modet försvinner aldrig (leta bara lite extra om du inte finner det – det finns många bra gömställen men de försvinner aldrig någonsin, aldrig).

Pia