Stödverksamhet

År 2002 blir jag mamma för första gången och jag brukar beskriva början av mitt föräldraskap med en jämförelse om en planerad resa; en resa som utgår ifrån ett specifikt mål, som planeras därefter men resulterar i en helt annan plats än jag själv hade tänkt. Som att åka till ett land där språk, kultur och klimat helt skiljer sig från mina egna kunskaper och föreställningar. Den glorifierade filmversionen av föräldraskapet, kändes något avlägset.

Det är såklart inte helt lätt att återge exakt vad som varit hjälpsamt för oss. Men jag vill understryka att hjälp finns att få, om en tar emot hjälpen som ges; något jag inte alltid var mottaglig till att göra. Under lång tid där förmågan och orken att ta ansvar sviktade i takt med nivån av min egen oro. Att över tid bära en outgrundlig oro för ett barn, gör något med en själv. För mig ledde det under många år till isolering, skuld och känslan av otillräcklighet, men jag fann styrkan i min tanke om allas givna delaktighet. Jag var länge involverad i och ansvarig för barngymnastik, då det var ett sätt för mina barn att få en trygg plats. Jag var aktiv i en grupp för barn med liknande svårigheter i livet, med fokus att minska hinder och skapa lekmöjlighet för alla.

Under årens lopp har jag behövt omvärdera mina förbestämda val, mina beslut och samtidigt utveckla mina egna hanteringsstrategier. Vad jag lagt mycket tid på är att försöka förstå vad som ligger bakom beteendet parallellt med att inte låta min oro ta över. För oss har kommunikation ändå varit avgörande, att vi satt ord på vad vi känner, att vi pratat om vad vi kan göra annorlunda och tillsammans strävat efter att förebygga och undanröja ett destruktivt leverne. En balans mellan oändliga försök att behålla kontroll och rädslan att sjunka, att som förälder stå där med ett barn; ovetande om hur en bäst kan stötta, hjälpa och finnas bredvid. En konstant oro, stress och oerhörd rädsla varvat med en samtidig tilltro till att det kommer bli bra. Jag behövde hela tiden förmedla en känsla om att jag själv trodde på en väg ur, även om jag kunde komma på mig själv med att tvivla.

Min och familjens absoluta räddning kom först när jag och maken tillfälligt flyttade isär. Då fick vi en paus, ett andrum och med det andra perspektiv på vår tillvaro. Mycket hjälp har vi fått av BUP, både medicinskt men också i form av samtal, struktur och föräldrautbildning. Nu är barnet över 18 år och den läkare som följt hen sedan 6 års ålder går nu i pension; utan den läkarens förståelse har jag svårt att se hur vi kunnat ta oss igenom de tuffaste åren. Jag kan erkänna att jag ibland fastnar i orostankar, om mitt barn exempelvis inte svarar när jag ringer. Jag är öppen med min oro, både mot mig själv och mitt barn. Vår relation är transparent och vi påminner oss om hur det varit för att komma ihåg hur långt vi båda kommit. Att som barn må så oerhört dåligt under många år måste vara outhärdligt. Jag såg, men jag kände inte allt det som barnet kände. Jag kan faktiskt inte förstå, jag har bara mina egna erfarenheter kring hur det var att leva med och leva bredvid. Jag kan bara vittna om hur det varit för mig, då jag behövde upptäcka världen genom mitt barns ögon.

Vad jag lärde mig mest av allt och det jag tar med mig framåt är att vi alla gör så gott vi kan med det vi har. Jag ensam kan bara göra en del, men det är nog så viktigt i återhämtningsprocessen. Att tänka som jag gjorde många gånger, på hur otillräcklig jag själv kände mig, det var inte hjälpsamt. Idag är jag snällare mot mig själv, har ett mer öppet mindset och jag låter mig inte fastna i min oro.

I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster föddes och tre år efter det fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.

Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som självsäker, glad och omtyckt. Jag var inte längre den Pia som ägnade nästan hela livet åt dans. På barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skada mig själv? Jag hade ingen dålig barndom att lägga skulden på, inte heller några trauman som påverkat mig. Många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt eftersom jag ju inte hade någonting speciellt att må dåligt över. Men dåligt mådde jag och först långt senare kunde jag med hjälp från andra komma fram till att det var en kombination av olika saker som satt mitt mående ur balans. Tillsammans med psykologer, läkare och mina föräldrar har jag kunnat komma fram till att jag är en sårbar människa som ända sedan barnsben haft mycket känslor och svårt att veta hur jag ska hantera dem. Jag har alltid varit en ”duktig flicka” med höga krav på mig själv och tonåren blev en extra jobbig tid för mig. Jag kastades in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes även ordet “utbränd”.

Största delen av de 14 år jag skadade mig själv spenderade jag bakom låsta dörrar. Inom barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och därefter inom vuxenpsykiatrin. Jag har även bott på tre olika HVB-hem.
Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18 år. Självskadebeteendet blev det jag kunde allra bäst och tanken på att lämna det kändes skrämmande. Men någonstans ville jag alltid bli frisk och tog den hjälp jag fick.
Tillsammans med min familj, mina vänner och stöd från vården i form av psykolog och läkare i öppenvården tog jag mig sakta upp på fötter igen.

När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde längre, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv eller dö av mina självskador. Mina närmaste har flera gånger berättat om den extrema oron som varit närvarande dygnet runt. Det känns nästan inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har periodvis haft svårt att ta in hur sjuk jag faktiskt var i mitt självskadebeteende.
Dialektiskt beteendeterapi (DBT) och kognitiv beteendeterapi (KBT) i kombination med att jag efter många år började studera igen och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att få vara just där, utanför sjukhuset. Innan det hade jag inget liv att längta efter utanför psykiatrins väggar och allt jag visste och kunde fanns där bakom lås och bom.

Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför sjukhuset och när det började ta form med jobb, vänner, fritid, en frisk vardag och längtan efter mer av det, så blev det mer värt att kämpa för än självskadorna.

Idag är jag skadefri sedan flera år tillbaka, utbildad undersköterska, aktiv i SHEDO som föreläsare, jourmailare och lokalrepresentant samt sambo och mamma.

Livet kommer alltid att pendla upp och ner för det är så livet ser ut, för alla. Skillnaden idag är att jag har lärt mig hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt och jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra.
Jag väljer att inte se bakåt med bitterhet i blicken utan fokuserar på mitt liv som är här och nu eftersom nuet och framtiden är det enda jag kan påverka.

Ingenting är omöjligt, tvärtom.