Jag var inte dum i huvudet, jag var sjuk.

Jag brukar inte vika ut mig på sociala medier men i dag ska jag göra ett undantag.

I dag för tolv långa år sedan fick jag efter många minst sagt svåra månader (år) besked om att jag hade en psykisk sjukdom, en personlighetsstörning. Med diagnosen följde många frågor men mest gav det svar, förklaringar. Jag var sjuk med beteendestörningar inkluderande självskadande, ätstörningar och utåtagerande med aggressivitet och svår ångest. Jag var inte dum i huvudet, jag var sjuk. Senare samma dag åkte jag in till vuxenpsykiatrin i Lund. Blev inlagd och blev sedan kvar i nästan fyra månader innan jag placerades på behandlingshem efter mycket om och men. Där spenderade jag nästan två år på heltid och ytterligare 1,5 år i utslussning. Dagen symboliserar på många sätt ett avslut på en period och en start på nästa.

Vägen genom en lång behandling var slirig och guppig, den var nära att ta slut några gånger men i slutändan blev det bra. På vägen fick jag höra att jag och mina medpatienter var hopplösa fall, att inget kunde hjälpa oss. Jag var nära att placeras på gruppboende utan möjlighet till aktiv behandling, jag var ju sjuk utan möjlighet till förbättring. Jag mötte många inom sjukvården, inom psykiatrin men främst inom den somatiska vården, som utstrålade förakt och oförstående mot mig som patient med självskadebeteende. Jag möter dem än i vården, samband med provtagning eller andra situationer där ärr blir synliga och föraktet och okunskapen märks direkt.

Tack och lov hade jag även mycket tur, jag mötte fantastiska läkare inom psykiatrin och behandlingspersonal på hemmet i världsklass, vackraste bland stjärnor. I dag mår jag för det mesta bra. Livet rullar på i både med- och motvind som för alla andra. Jag är gift, har två fina barn, snart avslutat min andra utbildning på yrkeshögskola, läst två terminer på högskolan och jobbat inom både äldreomsorg och barnomsorg. Nu jobbar jag administrativt inom vården.

Varför skriver jag då detta i dag? Jo jag vill uppmärksamma att psykisk ohälsa inte är någonting fult. Att psykisk ohälsa är som all annan ohälsa. Att faktiskt allt kan behandlas men ingenting kan behandlas likadant. Den diagnos som sattes då för 12 år sedan är inte aktuell för mig längre. Av då nio (av nio möjliga) uppfyllda kriterier finns det i dag spår av två. Men det är inte sjukdomssymtom, det är personlighet. En psykisk störning är sällan huggen i sten. Det är en sammansättning av symtom som sedan appliceras på en människas beteenden. Beteenden kan förändras.

Jag arbetar nu själv i sjukvården och möter emellanåt patienter med liknande problematik som jag själv hade. Jag möter även samma fördomsfullhet, förakt och okunskap bland personalen i sjukvården. Det gör mig arg. Det gör mig fruktansvärt arg och ledsen. Det som slår mig är att jag som fick en diagnos med tillhörande stämpel som ”omöjlig” i dag har förändrats i mina beteenden och handlingar, men beteendet bland en del personal inom sjukvården fortfarande är det samma.

Så jag vill med detta inlägg lyfta frågan om mer utbildning om psykisk ohälsa och orsaker till självdestruktivitet (både extroverta och introverta beteenden) till ALLA inom hälso- och sjukvården. Inte bara ny personal, inte bara inom psykiatrin och akutsjukvården, utan till all personal. För rätten till ett bra bemötande oavsett om du söker för en hjärtinfarkt, influensa eller ett blödande sår.

/Sofie