Ge en gåva Ibland tänker jag på alla somrar som jag har sett solen genom en gallerbalkong, när jag har befunnit mig i en inhägnad med taggtråd runt. Dagar, veckor och månader där jag egentligen inte minns någonting förutom fönster som inte gick att öppna, låsta dörrar och miljoner sekunder av ångest. Jag var så ledsen då för att allting gjorde ont. Livet jag levde men också rädslan för att det alltid skulle vara så. Sjukhus, självskadebeteende och aldrig visste någon om jag skulle överleva. Den tiden var inte okej. Tio år var inte okej.
Men idag. Nu. När jag njuter av sommaren i frihet så är jag glad att allt det där hände, att jag fick kämpa för att överleva, men kämpa ännu hårdare för att bli frisk. För jag lärde mig så mycket om livet, om smärta, döden och mig själv.
Snart har jag varit fri från mitt självskadebeteende i sex år. När jag var mitt i det var det svårt att se slutet på lidandet, någonting som ständigt plågade mig. Att inte veta hur det skulle sluta. Det var många som trodde på mig och min förmåga att ta mig vidare, men det var också så många som släckte hoppet om och om igen. Inte minst jag själv. Varje självskadehandling kändes då som ett bevis på att det var försent för mig. Att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag hade irrat runt i mörkret så många år, så hur skulle jag finna vägen tillbaka till livet? Jag tror det är en vanlig känsla när en är mitt i kampen.
Idag arbetar jag som sjuksköterska inom psykiatrin och möter samma ovisshet hos mina patienter som nu befinner sig bakom låsta dörrar med gallerbalkonger och fönster som inte går att öppna. Det är okej att inte veta, det är okej att vara rädd. Men det finns vägar vidare. Även om det inte går att se vägen, så betyder det inte att den inte finns.
För sex somrar sedan var jag mager och livrädd och idag är jag så innerligt tacksam för att jag orkade. Livet nu var värt att kämpa för.
/Jessica