Ge en gåva För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!
Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.
Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.
Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.
/Jenny