Jag älskar för mycket och jag hatar för hårt. Jag älskar dig med hela mitt hjärta eller så finns du inte i mina tankar överhuvudtaget.
Jag är rädd för att bli lämnad så därför lämnar jag först.
Jag är trött på att leta efter trygghet. För jag hittar aldrig den. Och hittar jag den så lämnar den mig snabbare än jag hinner blinka. I mitt gamla skrivblock är det en och samma mening som klingar kvar i varje kapitel: people always leave.
Jag saknar den trygghet som ett barn får i sin uppväxt. Och sen jag insåg i min tonår att jag inte kunde få den hemma så har jag letat efter den slaviskt i så många år. Nästlat in mig i andras famnar i hopp om att finna en trygg punkt. Finna ett tillstånd där jag kan andas ut och släppa ner axlarna. Där jag hör hemma, där jag kan få det hemmet jag aldrig fick. För hur ska jag kunna ta hand om mig själv, när jag inte vet hur man gör? När ingen lärt mig?
Barndomen präglar den vuxna åldern. Man lär sig hur man ska behandla sig själv och andra. Och vad gör det med ens självbild egentligen? Jag blev inte prioriterad så jag prioriterar inte mig själv. Man visade inte att jag var älskad, så jag älskar inte mig själv. Jag fick inte lära mig att ta hand om mig och det är en av anledningarna till att det finns saker att skada mig med i min lägenhet.
Jag blir fäst vid en eller flera personer för att fylla det tomrum inom mig som skapats i tidig ålder. Och när jag mister någon av dem känslomässigt, så känns det som att jag dör. Min personlighetsstörning vet inte vad lagom är. Och då vänder jag mig till mitt självskadebeteende för det är det enda jag har, den enda trygga punkten. Det enda som finns för mig alla timmar om dygnet. Jag blir livrädd av tanken att lämna det.
Hur var mitt liv innan mitt självskadebeteende tog fart? Jag har så svårt att föreställa mig det fastän de största delarna av mitt liv har varit skadefritt. Jag bara förstår inte. Hur orkade jag leva utan att skada mig? Att ha ett liv utan att självskada känns oroligt och obekvämt. För jag kan inte se det framför mig.
//Nathalie