Ge en gåva Jag fick veta att oktober hade depression som tema. Jag har funderat ganska mycket på ämnet. Depression, depression, depression… man skulle väl kunna kalla det för en folksjukdom? Jag menar, ibland känns det ju som att var och varannan människa lider av depression. Och kanske är det just därför man inte längre tar det på så stort allvar? För är det en sak jag märkt så har ordet ”depression” inte samma tyngd i sig som förut. Ord som ”depression”, ”deprimerad” och ”ångest” är ord som används i dagligt tal och relativt slentrianmässigt. Både av folk som faktiskt är deprimerade och har ångest och av folk som inte ens vet dess innebörd.
Att inte bli tagen på allvar med sin psykiska ohälsa och sitt dåliga mående är ett stort problem och något jag tror många kan relatera till. Varför är det så? Vad är det som gör att man tvivlar på att människor lider så enormt? Är det för att begreppen används så slösaktigt? Att man använder deprimerad i sammanhang som inte alls har med depression att göra? ”Ååh, jag har inget att ha på mig ikväll på festen! Blir så jävla deprimerad!”
När jag var 16 år fick jag diagnosen ”dystymi”. Google beskriver det såhär: ”dystymi är en form av depressionssjukdom. Depressionen beskrivs som en ständigt pågående depression som varar i minst två år”. Till 16-åriga mig förklarade man det som en ”kronisk depression”. Det var skrämmande. Något som är kroniskt. Konstant. Något som alltid kommer vara. Jag skulle alltså vara deprimerad HELA MITT LIV? Mer än så sa man inte och sen diskuterades det aldrig riktigt igen. Jag togs definitivt inte på allvar. Vilket är konstigt då det känns ganska allvarligt att ställa en diagnos som skulle påverka hela mitt liv (trodde jag). Snacka om att tappa hopp om framtiden.
Men det varade inte hela mitt liv. I många år kände jag ingen livsglädje. Jag hade ingen energi, ingen ork till något. De saker jag normalt tyckte om var jag totalt ointresserad av. Jag gick upp på morgonen och gick och la mig på kvällen och vad som hände där emellan handlade i princip bara om överlevnad och att stå ut. Många dagar gick jag faktiskt inte ens upp. Men hur står man ut? Det gör man inte. Så jag började göra de där grejerna som jag var totalt ointresserad av. Och med hjälp av min omgivning, mig själv och ett stort jävla ”fuck it-tänk” så lyckades jag ta mig ur dystymin. Men inte fan var det lätt, definitivt inte så lätt som att välja kläder inför kvällens fest.
Till dig som kämpar där ute; fortsätt. Jag kunde, du kan. Du förtjänar att bli tagen på allvar. En dag- inte idag, troligtvis inte imorgon, inte ens denna månad eller knappt ens detta året- kommer du må bättre. Den dagen är värd att kämpa för.
Isabella