Ge en gåva Sist jag skrev här var i början av november och jag skrev om mitt deltagande i novembers stora skrivutmaning (NaNoWriMo), samt om hur jag förhöll mig till självskada som jag hade kämpat med tidigare år. Nu har det gått en månad sedan sista november, och jag gjorde faktiskt mitt bästa år. Jag kom i mål, och fortsatte sedan ganska långt över mållinjen. Men det var mitt bästa år även med tanke på att jag inte tog till självskada som en strategi.
Jag hade många svåra dagar under månaden. Vissa yttre faktorer bromsade skrivandet, sänkte motivationen och upptog tankarna, vilket irriterade mig något enormt eftersom jag ville fokusera fullt ut på mitt skrivprojekt. Andra dagar var det de inre faktorerna som var svårast att handskas med. Det handlade mest om självtvivel i kolossala mängder. Tidigare har jag varit snabb med att bedöva sådana känslor med olika destruktiva handlingar och med självskada. Den här gången däremot valde jag att hantera dem på ett konstruktivt sätt.
Jag vet att stora utmaningar medför risker för att återfalla i självskada, och så gör även NaNoWriMo. Sista dagarna i oktober övervägde jag fortfarande att inte delta för att riskerna var för stora. Jag ville inte slösa bort flera månaders själskadefrihet för att komma i mål med en utmaning. Den var inte värd det. Fast ändå värd väldigt mycket. Hela mina år handlar om att planera för den utmaningen. Ett misslyckande skulle ha inneburit … Nej, det fanns inte i min plan. Vare sig att misslyckas eller att självskada fanns i min plan. Jag vet ärligt talat inte vad som skulle ha hänt med det ena om jag hade misslyckats med det andra. Och jag är så tacksam över att jag inte vet det.
Så hela november forsade förbi i rasande fart och jag befann mig i ett tillstånd som liknade ett konstant rus. De flesta dagarna på ett bra sätt och många tårar var glädjetårar då jag nådde vissa milstolpar. Jag var inspirerad, hade energi, sidorna fylldes på med ord och jag gick till och med på en IRL-träff med andra wrimosar. NaNo-communityn var likaså full av liv och aktiviteter och pepptalken strömmande in. Alla måste nästan vara med något år för att få uppleva allt vad NaNo innebär.
Baksidan är att november har en sista dag, och det har jag alltid haft svårt att hantera. Tomheten i december har dessutom varit extra gapande i år då jag tror att annat som tagit slut också har spelat in. Jag saknar pressen, stressen, deadlines, orden, saknar att sitta en timme innan midnatt och ha massiv ångest över att hinna mina ord för dagen – och sedan lyckoruset när orden är skrivna. Ja, jag saknar faktiskt det höga tempot och att se mina prestationer i grafer och att få utmärkelser för olika uppnådda mål. Prestationshjärnan livnär sig på sådant! Eufori och sorg – så är det väl för alla? Jag tror bara att min borderline gör att topparna blir så höga och svackorna så låga att saker lätt hamnar utanför min kontroll. Tomheten blir så kompakt och det är den jag ska handskas med nu.
/Shaha