Ge en gåva Vi måste prata om känslor från tidig ålder! Öppna upp för tillåtande, närvaro och icke-dömande. Ge alla möjlighet såklart, men nu riktar jag mig till unga pojkar som kan ha svårt att prata om känslor. Våga fråga och ha modet att prata! Hur kan vi på enklast sätt möjliggöra för öppna, icke-dömande rum?
Vi kan skapa rum i varje skola, där barnen finns varje dag. Mjuka rum möblerade med soffor, kuddar och filtar med närvarande, tillgängliga vuxna som bär trygghet och kärlek i sina hjärtan och förmedlar den känslan vidare till barnen. Det finaste och allra enklaste vore om vi bygger det rummet inuti varje människa. Då sprider sig tilliten och öppenheten vid varje möte på stående fot! Vi behöver också bli varsamma och lyhörda för den press och stress som skolans plattform förmedlar. En likvärdig skola passar inte alla, just med den enkla förklaringen att vi människor är helt unika i våra olikheter. Så för barn med diagnoser eller för den delen utan diagnos, behöver vi ge möjlighet för skräddarna att sy en kostym som gör bäraren trygg. Vilka är skräddarna? För min del är det vi alla som är besökare i barnets liv några år. Vi behöver hjälpas åt allihopa! Någon gång under levnadsåren svämmar känslorna över, och genom att trycka ner dom ökar risken för en resa med självmedicinering, som bidrar till ökad ångest och depression.
Nu drar jag ett riktigt djupt andetag, och sänder tankar från hjärtat till dom som inte orkar mer. Sväljer ner den bubblande känslan av sorg som känns från magen. Vi behöver bry oss om varandra. Inte ha för bråttom i detta samhälle, som vi själva har byggt upp. Om vi inte stannar upp och visar omtanke, vilka ska då göra det? Vad är egentligen viktigt på riktigt i våra liv?
Katitzi Hult