Ge en gåva Jag är engagerad i föreningen SHEDO som lokalrepresentant, mentor och föreläsare. Inte förrän jag kom in i föreningen kände jag att hela min bakgrund kunde räknas in. Som så många andra har jag slussats runt mellan olika vårdinsatser och behandlats separat för mina olika uttryck och problematiker.
Mina år med psykisk ohälsa var många, till slut accepterade jag nästan att välmående inte var ”min lott i livet”. Det finns flera förklaringar till varför jag drabbades så som mina förutsättningar, min känslighet och arv. De allra sista åren väljer jag oftast medvetet att inte prata om. Jag har inte velat att fokus ska bli på en annan persons handlingar. De åren ansågs jag dessutom som frisk från ätstörningar sedan länge och jag självskadade inte direkt. Ändå kom jag till en botten som var den mörkaste jag varit på.
När jag i vuxen ålder hade varit på ännu ett behandlingshem, var jag mer hoppfull än någonsin. Skammen innan jag kom dit var enorm. Jag fick barn tidigt och min dotter var då i 10-årsåldern, att lämna henne och åka på behandling var i mitt huvud inte alls okej. Det var heller inte okej att jag inte kunde fixa det på egen hand. Jag hade försökt på så många olika sätt, men bröt aldrig igenom mitt mående helt. De perioder då jag mådde som sämst tog dessutom värre och värre på mig, både psykiskt och fysiskt. Min arbetsgivare och familj började reagera mer och mer. Jag började bli rädd för hur länge jag skulle orka.
Så jag tog beslutet att byta miljö och vara på ett behandlingshem under några månader. Behandlingen var bra, jag mötte fina människor och jag kom till många insikter. Än idag har jag kontakt med några av de fantastiska kvinnor sedan då.
Ganska skör, men hoppfull lämnade jag sedan behandlingen. Jag och min dotter flyttade till en marklägenhet som jag tyckte så mycket om. Jag gjorde flera förändringar i vardagen, skaffade nya vänner och kände att mycket hade lättat. Första månaderna var jag som på rosa moln och människor runt omkring mig berättade att det lös om mig.
En av mina nya vänner var en man. För honom behövde jag inte skämmas då han hade en liknande bakgrund som min. Han hade en förmåga att kunna prata om känslor och brydde sig om mig på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Jag var egentligen fast besluten att inte gå in i en parrelation, utan tyckte det var viktigt att ha en egen stabil grund innan jag delade min och dotterns vardag med någon annan.
Vi umgicks mer och mer. Han charmade mig som ingen annan och det var som om han la all sin energi till att jag skulle ha det bra. Allt verkade så bra. Till en början. Han fick en tjänst på ett behandlingshem liknande det jag varit på, blev kollega med min psykolog och nu kände jag verkligen att jag hade kommit långt. En man som hade kunnat vara min terapeut tyckte jag var en så hel människa att jag var värd att umgås med.
Jag borde ha sett varningssignalerna tidigare. I det jag utsattes för fanns samtidigt en känsla av trygghet, något jag var van vid sedan barnsben och som jag själv hade fortsatt behandlat mig själv på.
Mitt nätverk försvann mer och mer, i princip inga av mina relationer var tillräckligt bra enligt honom. Ganska snabbt hade han flyttat in i min lägenhet och tagit över det mesta. Det går att skriva en bok om detta och kanske gör jag det en dag, men nu är detta ett blogginlägg som förmodligen också blir för långt.
Efter något år hade jag inga nära relationer kvar förutom honom. Efter ytterligare något år fanns inte ens min dotter kvar som börjat reagera på vad som hände hemma och flyttade till sin pappa. De få gånger jag ens närmade mig att bryta eller bara förändra vår relation, fick han en blick som jag var mer rädd för än något annat.
Jag blev gravid och vi gifte oss. Helvetet var nu en vardag, men när min son föddes började jag våga tänka lite mer egna tankar. Det var nu så illa att jag sällan ens gjorde det. Han såg när jag visade upp en fasad, minsta antydning till att jag var utanför vår bubbla straffades. Samtidigt som jag ville frigöra mig och min son från honom, visste jag att jag inte hade någon annan. Vid ett tillfälle kontaktade jag kommunen och förklarade vagt att jag behövde hjälp. När han förstod det blev allt värre än någonsin.
Han jobbade mycket och dagarna hemma med min son var underbara. Jag gjorde allt för att vara närvarande, helst även lägga honom innan hans pappa kom hem. Jag började också förstå att det fanns andra kvinnor i hans liv. Det blev min räddning. En dag vågade jag konfrontera honom och avsluta där och då. Han fortsatte sin terror, men sakta och säkert blev jag starkare. Starkare än någonsin. Jag trodde aldrig att jag skulle gå in en relation som den. Jag är en kvinna som stått för jämställdhet och kan ha ganska starka åsikter. Ändå skäms jag aldrig numera utan kan se på den tiden som en lärdom och min chans till att få bryta igenom allt. Min son gör också att allt är värt allt.
Jag var sjukskriven under ett år. Ett år då all min energi gick till att arbeta med mig själv, ta hand om min son och bygga tillbaka livet. Det fanns bland annat en kvinnlig terapeut som jag påbörjat kontakt med tidigare, men som avslutats liksom alla mina kontakter. Hon hade väntat på mig och hjälpte mig nu att lägga alla mina pusselbitar. Hon såg hela mig.
Jag har fått med mig mycket från behandlingar och vårdinsatser, men sällan mött människor som ser helheten. Att inte separera hur mående uttrycks och att behandla endast uttrycket tror jag är vanskligt. För mig hör mina ätstörningar ihop med mina självskadebeteende och det hör ihop med att jag gick in i en våldsrelation och det hör ihop med mina trauman från barndomen.
Sedan jag kom på detta och fick se på hela mig, har jag en trygghet som känns nästintill orubblig. Idag har jag ensam vårdnad om min son. Han har ingen närvarande pappa, men vi har många närvarande människor.
Mitt liv är ett mirakel. Jag bär med mig min bakgrund och vårdar den, min familj och livet med kärlek. Jag lever för det inget problemfritt liv och vet inte om jag vill det. Jag har de senaste 10 åren lärt mig massor om mig själv och människor. Med den trygghet och frihet jag idag har, vill jag fortsätta lära.
Tack till dig som läst hela det här inlägget. Det har varit viktigt för mig att skriva det. Vi kanske ses på en föreläsning en dag så får du höra mer. Vill också tacka SHEDO för det ni gör och jag kan vara en del av. Ni är fantastiska.
Thea