Stödverksamhet
Vår stödverksamhet vänder sig till dig som är drabbad av självskadebeteende och/eller ätstörningar samt till dig som är närstående. Du kan höra av dig till oss om du är i behov av stöd, har frågor eller funderingar. Stödverksamheten består av Självskadechatten, vår jourmail och mentorskap.
Vi erbjuder även en privat Facebookgrupp för närstående till personer med självskadebeteende och/eller ätstörning och en Facebookgrupp för yrkesverksamma som möter målgruppen. Gruppernas syfte är att vara en trygg mötesplats där medlemmar kan finna stöd, utbyta erfarenheter och skapa nya lärdomar.
Vi som ger stöd
De som besvarar mail och chattsamtal i vår stödverksamhet är volontärer som genomgått en grundutbildning av SHEDO. Många av våra volontärer har egen erfarenhet av självskadebeteende och/eller ätstörningar, antingen som drabbad eller som närstående. Flera arbetar även med problematiken vid sidan om sitt ideella uppdrag i SHEDO. Alla volontärer med egen erfarenhet har tillfrisknat från sina tidigare självdestruktiva beteenden.
Våra volontärer finns här för dig på ett medmänskligt sätt och lyssnar på dig oavsett vad det handlar om. Du är välkommen att höra av dig till oss för att skriva eller chatta om precis vad som helst.
Vill du bli volontär i stödverksamheten?
Välkommen att lämna en intresseanmälan.
Jourmail
Jourmailen vänder sig till drabbade, närstående och professionella som har ett behov av att prata om självskadebeteende, ätstörningar eller andra självdestruktiva beteenden. För att ta kontakt med jourmailen behöver du registrera dig som användare. Som användare får du din egen inkorg i vårt mailprogram. För att läsa och skriva svar till oss behöver du vara inloggad i vårt mailprogram.
Självskadechatten
Självskadechatten vänder sig till drabbade och närstående. I chatten får du möjlighet att prata om självskadebeteende, ätstörningar och andra självdestruktiva beteenden.
Självskadechattens öppettider är måndag, tisdag, onsdag och söndag klockan 20-22. Klicka här för att chatta med oss.
Om chatten är stängd kan du också nå oss via www.shedo.se/jourmail
Mentorskap
Mentorskapet erbjuder drabbade och närstående en långvarig och personlig kontakt med en mentor via mail och/eller chatt. En mentor är en person med egen erfarenhet av självskadebeteende och ätstörningar, antingen som tidigare drabbad eller närstående. Alla mentorer med egen erfarenhet mår idag bra och har hittat vägar vidare från tidigare självdestruktiva beteenden. Läs mer om mentorskapet och ansök om att få en mentor här.
Facebookgrupp för närstående
Vi erbjuder en Facebookgrupp för närstående till personer med självskadebeteende och/eller ätstörning. Gruppens syfte är att vara en trygg mötesplats där närstående kan finna stöd hos varandra. Med närstående menar vi alla som står nära någon som är drabbad, exempelvis förälder, partner, syskon eller vän.
Facebookgruppen för närstående är privat och ansökningar till gruppen behöver godkännas av föreningens moderatorer. I gruppen finns det möjlighet att publicera anonyma inlägg.
Facebookgrupp för yrkesverksamma
Vi erbjuder en Facebookgrupp för yrkesverksamma som möter drabbade av självskadebeteende och/eller ätstörningar samt närstående till målgruppen.
Gruppens syfte är att vara en trygg mötesplats där yrkesverksamma kan utbyta erfarenheter och skapa nya lärdomar som kan vara hjälpsamma i arbete.
Facebookgruppen för närstående är privat och ansökningar till gruppen behöver godkännas av föreningens moderatorer. I gruppen finns det möjlighet att publicera anonyma inlägg.
Solskenshistorier
Karins historia
Mitt namn är Karin. Jag är 22 år och lever precis som de flesta andra i min ålder. Jag studerar till behandlingspedagog och arbetar inom Röda Korset. Idag är jag nöjd med mitt liv och med min vardag. Men tillvaron har inte alltid varit som den är idag. Det var många faktorer som gjorde att jag en gång blev sjuk, bland annat ett flertal traumatiska händelser jag varit med om. Jag utvecklade tidigt ångest och jag var rädd för det mesta, speciellt för sådant som påminde mig om det som hänt. Jag utvecklade ett mycket svårt självskadebeteende för att mina minnen och min ångest var för smärtsam. Självdestruktiviteten blev ett sätt för mig att överleva och vid 15 års ålder bestod med liv enbart av självdestruktivt beteende.
Jag hade en samtalskontakt under flera år där jag fick fobiträning, för inledningsvis trodde man att jag led av fobi. Men när jag efter flera års kontakt med psykiatrin fick rätt hjälp så vände det.
Hjälpen jag fick var både bra och dålig. Både öppenvård och slutenvård har sina för- och nackdelar, tycker jag. Jag tillbringade flera perioder på en sluten psykiatrisk avdelning med flera olika mediciner och samtal. Sammanlagt var jag inlagd i 1,5 år och ibland känns det som att jag har missat väldigt mycket av mitt liv. Tiden på avdelningen var väldigt destruktiv och ångestfylld, men det fanns också bra stunder. Nu i efterhand ser jag tiden inom psykiatrin som en erfarenhet och som en resurs som jag kan använda mig av på ett positivt sätt.
Efter att ha bollats fram och tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin under några år fick jag äntligen träffa en terapeut som förstod min problematik. Jag fick rätt diagnos och även rätt behandling. Jag fick diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och även behandlig för det. Det som hjälpte mig var terapeuten som lyssnade och respekterade mig, och som förklarade att mitt beteende inte var konstigt med tanke på det jag utsatts för. Han lade inget fokus på mitt självskadebeteende, för egentligen var det inte självskadebeteendet som var problemet utan mina trauman som jag hade med mig i bagaget. Behandlingen var både samtalsterapi och EMDR- behandling i flera omgångar.
Idag har jag inga symtom på några diagnoser och jag har heller ingen kontakt med psykiatrin. Det finns hopp, även när det är som mörkast!
Mikaels historia
När jag var liten var jag väldigt sprallig och sökte uppmärksamhet. Det var en tid då jag fick vara oskyldig och bara stanna upp och leka. Min största rädsla på den tiden var att bli övergiven. Det är något som har suttit djupt inom mig och på senare år har jag kommit underfund med att det fortfarande är en av mina största rädslor.
Jag är uppvuxen norr om Stockholm i en riktig kärnfamilj. Jag hade egentligen ingen anledning att må dåligt. Mina föräldrar har haft och har ett bra äktenskap. Jag var och är älskad av min familj och ja, jag hade det bra helt enkelt.
När jag började nian i grundskolan så gick jag helt in i väggen. Jag började skolka, kom inte upp ur sängen på morgonen och då inleddes de sju åren av mitt liv som på ett sätt har gjort mig starkare, men ändå har ärrat mig och människorna i min omgivning. Varför blev jag sjuk …? Ja … Jag tror att jag kan sätta fingret på några saker. Framför allt är det väl min rädsla för att bli övergiven. Den har funnits där i allt jag gjort. Jag är ju också en känslig kille, som på den tiden hade väldigt många mörka tankar. Jag skulle alltid vara alla till lags och jag satte mig själv i andra, tredje eller fjärde hand och förträngde mina känslor. Jag satte på mig min mask dagligen, därför visste ingen att också jag kunde må dåligt. Inte den glada, roliga, snälla, charmiga Mikael!
Jag fick ett självskadebeteende när jag gick i första ring på gymnasiet. Det jag har känt är att de värsta såren inte är de som blöder. Men att förklara alla mörka tankar som har bubblat i mitt huvud känns nästintill omöjligt. Jag visste ju inte varför och fann inga svar, och detta ledde till ännu mer ångest, panik och paranoia.
Hela min gymnasietid gick väldigt dåligt. Jag var näst intill aldrig där, istället var jag hemma och sov, drack alkohol eller åt lugnande tabletter. Jag ville bara finna ro från allt mörker som fanns i mig och min uppfattning av omgivningen.
Min första riktiga kontakt fick jag hos skolkuratorn på gymnasiet. Hon stöttade mig väldigt mycket och gjorde det som en socionom ska göra. Vi berättade för mina lärare att jag mådde dåligt och det ledde till att jag fick sympatibetyg … Jag fick godkänt i de flesta ämnena utan att jag ens var där.
I januari 2007 hamnade jag på sjukhus för fjärde gången. Det var den gången som förändrade mitt liv. Jag kommer ihåg att jag kom till sjukhuset och det första jag sa till jourhavande läkare var att ”Jag ska till ett behandlingshem”. Jag hade bestämt mig för att livet trots allt är värt att leva. Tidigare hade jag aldrig velat bli frisk, för jag var rädd för det ansvar och de krav som dyker upp när man blir ”frisk”. Men denna gång så kände jag det i hela kroppen att det är dags att förändras.
Åtta veckor senare satt jag i en bil på väg ner till Norrköping. Jag hade en psykolog och en skötare med mig från sjukhuset och jag checkade in på behandlingshemmet i slutet av mars 2007. Jag fick terapi två gånger i veckan och jag slet som ett djur för att bryta mina mönster och få kontroll över mig själv. Det blev min räddning.
Min terapeut och alla andra människor som har stöttat mig har hjälpt mig enormt mycket, men den som kämpade mest var ändå jag. Jag bröt mina egna mönster, jag vände mina svagheter och gjorde dem till mina styrkor. Det är något jag alltid kommer att vara stolt över.
Jag blev helt utskriven i slutet av juli 2008. Jag jobbar idag som brevbärare norr om Stockholm. Jag bor i en liten etta med mysig inredning och en gigantisk iMac- dator. Någon gång skulle jag gärna berätta om mina erfarenheter, till exempel på gymnasieskolor eller universitet, för jag tror att det finns ett stort behov av att unga killar som har haft emotionella svårigheter vågar berätta. Sen vill jag börja plugga, antagligen i Danmark på en entreprenörsutbildning.
Jag går inte alltid omkring och mår bra. Jag tillåter mig själv att vara lite ”off” ibland men jag tillåter mig inte att falla helt igen. En själslig resa är en resa som aldrig tar slut och det är det som gör det så spännande. Jag vill utvecklas som människa, för jag tycker att utvecklingen är det som får en att fortsätta. Men för det mesta mår jag ändå bra, och när det regnar är jag glad att jag äntligen kan känna och njuta av dropparna mot min hud. Jag leker precis som jag gjorde när jag var liten.
”All min förändring börjar med mig själv. Det är med mina tankar all förändring börjar.” /Kay Polla
Dorotas historia
Mitt namn är Dorota. Jag är 29 år gammal och arbetar som sjuksköterska på en akutpsykiatrisk avdelning.
Jag var en ganska genomsnittlig tjej. ”Ganska” genomsnittlig eftersom jag tvärtom mina kompisar hatade att gå i jeans och jag gillade inte heller att gå på disko. För övrigt tyckte jag om skolan som helhet och läste vissa ämnen mer än gärna och var mindre förtjust i andra. Det som skiljde mig från andra tonåringar var dels det faktum att jag levde med en cancersjuk mamma, dels att jag utsattes för sexuella övergrepp under tidiga tonåren. Jag visste inte då hur dessa två faktorer påverkade mitt liv och mitt mående. Jag visste bara att jag ofta var ledsen, kände mig olycklig och inte kände någon mening med livet. Jag trivdes helt enkelt inte.
Trogen min polska uppfostran var jag en duktig flicka som hjälpte till där hemma, pluggade och hade bra betyg. Så kommer det ett slut på gymnasietiden, jag tog studenten och min mamma dog bara några veckor efteråt. Mina vänner och kompisar fick en bil, en lägenhet eller andra presenter från sina föräldrar. Jag förlorade min mor. Min mamma och jag var inte jättenära varandra, men jag älskade henne och hon älskade mig. Och nu fick hon inte ens veta att jag kommit in på högskolan.
Första året utan mamma var väldigt tufft men jag visade ingenting utåt. Däremot slutade jag så småningom att äta. Jag var fortsatt duktig; tog hand om min pappa, min bror, min mormor och min hund för jag tyckte så synd om dem. De hade just förlorat sin fru, sin mor, sin dotter. Jag tog hand om lägenheten och tog över mammas roll. Jag förväntades göra det. Mina vänner firade och levde livet. Det var sommar och alla var upptagna.
Så tog sommaren slut och jag började på högskolan och flyttade till en annan stad. Varje ledig dag åkte jag hem till pappa för att hjälpa honom med hushållet. Ångesten var väldigt stor och jag hade svårt att vara ensam. Jag kunde inte sova på nätterna och pluggade dag som natt för att slippa känna och tänka på det som varit.
Utåt sett verkade allt ha ordnat sig. Min pappa träffade en ny tjej, min bror var lycklig med sin. Det var bara jag som blev mer och mer ledsen och missnöjd med mitt utseende. Jag slutade alltså äta, gick ner i vikt, studierna gick bra eftersom jag pluggade hårt och jag var glad för stunden samtidigt som jag kände mig ytterst olycklig i min ensamhet. Jag började få självmordstankar. Ingen i min närhet anade vad som rörde sig inom mig och hur dåligt jag mådde. Någon konstaterade att jag gått ner i vikt, vilket jag inte förnekade. Men det psykiska måendet gick att dölja med ett leende. Dessutom skötte jag mig bra i skolan. Allt var bra alltså.
Jag klarade faktiskt att börja äta igen utan professionell hjälp. Det var tack vare att jag åkte till mina släktingar i Schweiz som tog hand om mig och visade hur sorglöst livet kunde vara. Även om jag fortfarande mådde dåligt kändes tillvaron ljusare och jag hade äntligen tid för mig själv, utan några som helst plikter mot någon annan. Jag skrev och grät mycket. Så småningom började jag även äta. Självmant, det var ingen som tvingade mig.
Efter tiden i Schweiz avslutade jag mina studier och åkte till Sverige som utbytesstudent. Jag träffade en kille och vi flyttade ihop och förlovade oss. Det blev ändå inte det livet jag drömt om och jag började må dåligt igen när min mormor dog och tankarna på det förflutna kom ifatt mig. Den här gången sökte jag professionell hjälp. Jag hade koncentrationssvårigheter och mycket ångest. Mager och deprimerad, full av ångest och självmordstankar hamnade jag hos en underbar terapeut, som ville visa mig att det finns ett liv värt att leva. Så började min nästan treåriga resa med en terapeut vid min sida som under tiden blev min vän. Resan gick upp och ner. Jag fick både antidepressiv medicinering och sömntabletter under terapins gång. Jag började skada mig själv under tiden för att kompensera för matångesten. Min terapeut insåg då att jag inte hade tillräckligt med färdigheter för att hantera ångesten och jag fick gå i DBT-light för att lära mig det. Dessutom fick jag möjlighet att kontakta min terapeut dygnet runt och det kände jag mig väldigt trygg med.
När mitt mående hade stabiliserats genomgick jag en traumabearbetning som dels fokuserade på övergreppen och dels på mammas död. Det var jättejobbigt men jag blev fri från mardrömmar efteråt.
Två år har nu gått sedan jag slutade hos min terapeut och som jag nämnde innan är vi vänner nu. Det är en vänskap jag uppskattar väldigt mycket. Jag anses vara frisk idag och jag känner mig frisk. Jag har några bleka ärr på min vänstra arm men jag har fått mitt liv tillbaka. Jag har träffat en underbar kille, köpt hus och flyttat ihop med honom och nu väntar vi barn! Min graviditet är tecken på att kroppen har återhämtat sig från anorexin och jag är lycklig. Jag minns inte när jag sista gången tänkte att jag inte ville leva längre. Nu är jag nyfiken på livet och vad det har att erbjuda. Nu, när jag bearbetat allt som hindrade mig från att njuta av livet, känner jag mig redo att leva fullt ut och det känns underbart.
Pias historia
I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster föddes och tre år efter det fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.
Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som självsäker, glad och omtyckt. Jag var inte längre den Pia som ägnade nästan hela livet åt dans. På barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skada mig själv? Jag hade ingen dålig barndom att lägga skulden på, inte heller några trauman som påverkat mig. Många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt eftersom jag ju inte hade någonting speciellt att må dåligt över. Men dåligt mådde jag och först långt senare kunde jag med hjälp från andra komma fram till att det var en kombination av olika saker som satt mitt mående ur balans. Tillsammans med psykologer, läkare och mina föräldrar har jag kunnat komma fram till att jag är en sårbar människa som ända sedan barnsben haft mycket känslor och svårt att veta hur jag ska hantera dem. Jag har alltid varit en ”duktig flicka” med höga krav på mig själv och tonåren blev en extra jobbig tid för mig. Jag kastades in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes även ordet “utbränd”.
Största delen av de 14 år jag skadade mig själv spenderade jag bakom låsta dörrar. Inom barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och därefter inom vuxenpsykiatrin. Jag har även bott på tre olika HVB-hem.
Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18 år. Självskadebeteendet blev det jag kunde allra bäst och tanken på att lämna det kändes skrämmande. Men någonstans ville jag alltid bli frisk och tog den hjälp jag fick.
Tillsammans med min familj, mina vänner och stöd från vården i form av psykolog och läkare i öppenvården tog jag mig sakta upp på fötter igen.
När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde längre, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv eller dö av mina självskador. Mina närmaste har flera gånger berättat om den extrema oron som varit närvarande dygnet runt. Det känns nästan inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har periodvis haft svårt att ta in hur sjuk jag faktiskt var i mitt självskadebeteende.
Dialektiskt beteendeterapi (DBT) och kognitiv beteendeterapi (KBT) i kombination med att jag efter många år började studera igen och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att få vara just där, utanför sjukhuset. Innan det hade jag inget liv att längta efter utanför psykiatrins väggar och allt jag visste och kunde fanns där bakom lås och bom.
Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför sjukhuset och när det började ta form med jobb, vänner, fritid, en frisk vardag och längtan efter mer av det, så blev det mer värt att kämpa för än självskadorna.
Idag är jag skadefri sedan flera år tillbaka, utbildad undersköterska, aktiv i SHEDO som föreläsare, jourmailare och lokalrepresentant samt sambo och mamma.
Livet kommer alltid att pendla upp och ner för det är så livet ser ut, för alla. Skillnaden idag är att jag har lärt mig hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt och jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra.
Jag väljer att inte se bakåt med bitterhet i blicken utan fokuserar på mitt liv som är här och nu eftersom nuet och framtiden är det enda jag kan påverka.
Ingenting är omöjligt, tvärtom.