Ge en gåva Instinkten till självdestruktivitet, hur kan den vara så stark och hur kan det ha blivit så fel?
Det slår mig ibland, hur mycket av min tid och energi som har gått åt till, att med hjälp av olika medel och metoder, sakta men säkert bryta ner mig själv. Tid och energi som hade kunnat gå till att leva. För att vara fast i självdestruktivitet är inget liv värt att leva, även fast det där och då kan kännas som det ända sättet att ”överleva livet” på. Så kanske det också har varit. Jag ställer mig nu frågan, är det värt det?
Under åren som jag låg tvångsinlagd så förlorade jag mig själv totalt, jakten på självdestruktivitet blev tillslut det enda jag hade och kunde kontrollera. Jag var inlåst, med varken utevistelse eller fysisk kontakt med omvärlden. Dessutom så hade jag ett vak kloss intill mig 24 timmar om dygnet.
Jag behöver bara skada mig EN sista gång, sedan ska jag sluta agera självdestruktivt. Visst har vi alla tänkt och resonerat så någon gång, eller kanske flera gånger? Trots att vi någonstans där innerst inne vet att det är bullshit? För det är ju tyvärr så att den där ”sista gången” sällan blir en sista gång. När du under en allt för lång tid ignorerat kroppens alla olika signaler och rop på hjälp, så kommer det tillslut en dag. En dag då kroppen tar i med allt vad den har och säger ifrån riktigt ordentligt. Den dagen kom även för mig. Vänta inte på den dagen och våga ta in vad jag säger nu, det är INTE värt det!
Tilde