Ge en gåva Vi står utanför gymmet, jag och min vän. Vi har precis avslutat ett härligt träningspass, och på vägen ut fastnat i ett samtal om självskadebeteenden och dess funktion. Vi kommer in på familj, varpå min vän uttrycker att det inte går att säga till föräldrar att de är en direkt bidragande orsak till att deras barn självskadar. Jag tar ett djupt andetag och fattar mod, och möter henne.
“Fast jo. Det går. Är det något jag önskar av hela mitt hjärta är det att psykiatrin hade insikt och mod nog att göra just det.” Orden landar tungt mellan oss, men min vän nickar medan hon tar in tyngden i det jag just sa.
Jag fortsätter, berättar mer av de delar hon redan hört förut, men med fler detaljer och en blandning av både frustration, sorg och distanserad insikt.
Mitt självskadebeteende och min ätstörning var, likt många andras, komplex. Trots att jag själv hintade till psykiatrin om påverkande faktorer, hamnade fokus ändå till största delen på mig och ansvaret jag hade för att reglera min själv. Vilket såklart var en viktig del, att kunna reglera känslor på ett mer konstruktivt sätt. Men det de inte tog hänsyn till, var hur svårt det var att reglera känslor i en miljö som inte bara kontinuerligt invaliderade dessa känslor, utan också triggade igång stormen som antingen svepte med mig helt eller gjorde att jag stängde av.
Det var få som fångade upp de små tecknen på att något inte var helt rätt i vår familj. De få som gjorde det klarade ändå inte av att lägga pusslet, eftersom vi till ytan såg så pass välfungerande ut. Vi hade alla hjälpt till att putsa vår familjs fasad, både barn och föräldrar. Det var kanske inte så konstigt att ingen såg, när det skadliga var så subtilt och endast syntes innanför hemmets skyddande väggar. Men jag minns känslan. Känslan av att psykiatrin skulle se och förstå, men också kliva in och hjälpa till. Tyvärr, fastnade psykiatrin i att jag var en patient som inte gick att behandla, medan min familj vande sig vid att mina självdestruktiva beteenden och ätstörningar helt enkelt var en del av min personlighet.
Jag är glad över att jag i dag kan säga att jag motbevisade dem alla. Varken ätstörningen eller självskadebeteendet var dömt att förevigt vara en del av mitt liv. Det krävdes att jag frigjorde mig från den toxiska miljön och vardagen på min hemort, och med stapplande steg byggde upp ett eget liv i frihet.