Ge en gåva Ångest, vad gör man när den äter upp en inifrån du får svårt andas panik du tror du ska dö. Det var vad jag trodde den där gången på gympan i gymnasiet när det för första gången var som det knöt sig i halsen på mig. Jag förstod ingenting helt plötsligt kunde jag inte andas fick ingen luft vad är det som händer de runtomkring verkade inte heller förstå vad som hände.
Det blev ett jäkla ståhej ambulans tillkallades skolan ringde efter min mamma. Jag åkte in till akuten med ambulans men inga fel hittades så fortsatte det vid flera tillfällen ingen förstod något vad var det som hände. Ångest visste man inte mycket om i slutet av 90 talet, den enda rekommendation jag fick var att alltid ha en liten fryspåse i fickan sitta nära dörren om det skulle hända igen. Det var inte mer synd om mig än om någon annan var det jag fick höra.
Det enda den unga Carolina 17 år önskade var att någon stannade upp och tog sig tid att fråga – hur mår du? Tänk om någon hade frågat mig hur jag mådde mitt i allt kaos som var runtomkring mig. Tänk om jag hade fått berätta för någon om rädslan över att min mamma skulle förlora kampen mot cancern och dö ifrån mig. Jag var 14 år när min mamma fick beskedet att hon hade cancer i livmodern. Jag var 14 år när jag fick bli vuxen vara den som tog hand om hem hus, lillasyster och hund. Jag stängde av blev den duktiga flickan som gjorde allt för att vara snäll så inte min mamma skulle dö för de hade jag fått höra var jag inte snäll så kan ju mamma faktiskt dö.
Min älskade mamma gick bort samma sommar jag fyllde 18 år. Jag var mitt i livet och skulle nu klara livet utan henne. Idag är jag 45 år, lika gammal som min mamma var den junikvällen när hon tog sitt sista andetag.
Några år efter detta så tog det stopp. Jag hade stängt av, kört på, jag vågade inte släppa fram sorgen och känna – hade jag gjort det då hade jag nog gått under. Eller hade jag det för några år senare så skulle det visa sig att en avstängd sorg blev vägen in till psykiatrin och diagnosernas värld. Jag blev hon den välkända patient som nog aldrig skulle bli frisk. Hade någon funnits där flera år tidigare i de där viktiga åren kanske jag inte skulle ha suttit fast i psykiatrins och diagnosernas värld kanske hade jag sluppit vara tungt medicinerad bli institutionaliserad av att bo på slutenvården och senare på psykiatri boende. Min 30 års present var en förtidspension för inte skulle jag klara av ett arbete som 34 åring fick jag flytta in till det där första psykiatriboendet eller den där institutionen där jag var yngst och friskast utav de som bodde där.
Idag är jag så långt ifrån det livet jag var dömd till att leva jag tog mig loss tog mig tillbaka och sorgen efter min mamma har jag äntligen vågat släppa fram. Idag bär jag min mamma med mig är inte arg bitter saknaden finns där men hon finns med mig. Jag kommer aldrig få svar om jag hade sluppit alla år i psykiatrin eller år av tung medicinering och idag vill jag inte vara utan de där åren. De är en del av mig har format mig till den är jag idag.
Min väg tillbaka var att jag till slut hittade personer som trodde på mig var beredda att hjälpa mig bara jag var beredd att göra jobbet som krävdes. De skulle finnas vid sidan av men jobbet fick jag göra själv. Idag är jag evigt tacksam för dessa personer som kom in precis vid rätt tillfälle.
Vem är då jag som ligger bakom detta inlägg?
Carolina heter jag, ganska nyss fyllt 45 år, bor i Borås. Det här var mitt första inlägg här på bloggen för SHEDO. Det ni fick ta del av var en liten inblick och bakgrund av min resa in och ut från psykisk ohälsa. Jag kommer i mina inlägg dela med mig av vägen ur min psykiska ohälsa hur jag lever idag. Hur jag med hjälp av det jag lärt mig om mig själv hantera livet när det blir tungt idag. För även om jag stängt dörren till en psykisk ohälsa har jag stunder när livet är kämpigt och tufft.