Ge en gåva Jag förundras över ätstörningsvårdens besatthet av vikt. Vården ser förbi patienten framför sig och försöker pressa denne i en mall. En mall som säger att all problematik kring destruktivt ätmönster handlar om vikt, när vikten i sig kan ibland vara sekundär för patienten. Jag skriver ibland för att jag vet att vikten och självbilden många gånger är den primära orsaken till utvecklingen av ätstörning. Jag förnekar inte detta och befinner sig patienten på en vikt som kan innebära en risk för hälsan så är motiverat att fokus ska ligga på att komma till en hälsosam vikt. Men jag vet också att så är det inte alltid.
Maten och kompensatoriskt beteende kan fungera som känslohanteringsstrategi. Då är det mer relevant att fokus ska ligga på just känsloreglering på ett konstruktivt sätt. Ätstörning kan uppstå som en konsekvens av rädsla för mat som kan utvecklas efter en somatisk sjukdom som har gjort att personen under en tid har behövt äta väldigt restriktivt. Då är det mer relevant att angripa rädslan och i patientens takt återintroducera fler livsmedel i kosten. Det finns fler andra orsaker bakom en ätstörning och, enligt min mening, mer hjälpsamma sätt än att ställa sig på en våg och äta ett visst antal måltider på vissa bestämda klockslag.
Jag har själv många goda erfarenheter från psykiatrin när det gäller andra tillstånd. Patientcentrerad vård däremot verkar ha fallit bort inom ätstörningsvården. Det finns vissa på förhand bestämda koncept som ska tillämpas för alla. Det är min upplevelse i alla fall. Det hade varit intressanta att ta del av andras upplevelser och erfarenheter, och hur de ställer sig till det jag tar upp.
/Shaha