Ge en gåva Vad är det jag känner egentligen? Det kryper i kroppen. Den är rastlös. Vill röra på sig. Fötterna vill gå fram och tillbaka, och jag låter dem göra det. De ökar i takten. Rummet blir för litet. Går ut i korridoren. Hur lång är den? Jag är värdelös på att måtta med ögat. Räknar stegen istället: 70 medellånga steg. Går fram och tillbaka. I öronen lyssnar jag på Murakamis berättelse om Aomame och Tengo. Vad är luftpuppan? Blir för otålig och vill komma fram till avslöjandet. Jag ökar takten. Korridoren är för kort. Mina knogar vill känna väggen på nytt. Jag drar ner ärmarna. Jag vill inte bli uppmärksammad. Vill inte känna väggarnas hårda yta mot min hud. Men avdelningen krymper. Väggarna färdas mot mig, och inte jag mot dem.
Krypandet i kroppen vill inte upphöra. Det förvandlas till vibrationer. Jag höjer volymen. Två månar har uppenbarat sig i himlen i berättelsen om luftpuppan. En berättelse i berättelsen. Mise en abyme! Är jag en berättelse i någon annans berättelse? Vems i så fall? Jag skruvar upp volymen och uppläsningshastigheten. Stänger ute resten av världen. Jag är ensam här. Det finns ingen annan som berättar min berättelse. Så jag bestämmer mig för att bli kvar och kanske någon dag finna en röst som kan berätta den.
Jag är visst inte ensam. Där går en sjuksköterska. Jag vill våga be henne om vid-behov-medicinen. Hon ser sympatisk ut. Jag ser sjabbig ut. Regionens gråa pyjamasbyxor och kofta. För stora för mig. Jag har dubbla strumpor men känner ändå hur tårna fryser. Jag får inte ha mina skor på mig på avdelningen. Skosnören är farliga. Säkerligen farligare än väggarna. Ta bort väggarna. Ta bort dörrarna. Ta bort golv och tak, bestick och tallrikar, sängramar och handtvål. Ta bort mig. Jag är med stor sannolikhet farligare än skosnören. Men gör det inte än. För nu ska jag lyssna på allas röster som uppmanar mig att be om hjälp när jag behöver det.
Hon ser sympatisk ut. Det blir bra. Det blir bra.
/Shaha