Ge en gåva När jag var 16 år var jag tvångsinlagd inom slutenpsykiatrin i ett års tid. Jag blev inlagd på grund utav suicidplaner och självskadebeteenden. Jag ansågs helt enkelt inte frisk nog att förstå mitt eget bästa och mina föräldrar betraktades inte kapabla nog att ta hand om mig. Man lät psykiatrin bli min nya vårdnadshavare. För en 16-åring är ett år ganska lång tid. Jag anklagar inte sjukvården idag, vad skulle de annars göra? Ett barn sitter framför dem och berättar att hen kommer ta livet av sig inom ett par dagar. Det fanns inga andra alternativ än att låsa in mig, men jag kan inte låta bli att fundera över vilka konsekvenser detta fick för mitt mående. Så fort dörrarna bakom mig stängdes och låstes så var jag inte längre ett 16-årigt barn, utan nu var jag en psykiskt sjuk patient. Och jag skulle behandlas därefter. Lås in hennes tillhörigheter! Klä av henne naken! Och för säkerhetsskull, be henne sära på benen och dra en metalldetektor över hela hennes kropp – man vet ju aldrig var hon kan ha gömt saker att skada sig med! Vakta. Kolla. De tittade på mig i duschen, bevakade mig på toaletten, iakttog mig när jag sov… Och reaktionerna från mig lät inte väntas, ”vem fan tror dom att dom är? Tror dom att dom kan bestämma över mig, va?!”. Det blev som en katt och råtta lek- de gjorde allt i sin makt för att jag inte skulle skada mig och jag gjorde allt i min makt för att göra just det.
Så vad gjorde detta med mig? Denna avsaknad av friskhet? Denna vardag där i princip alla mina tankar bestod av att försöka tänka ut olika sätt att skada mig på? Jo, jag blev min sjukdom. Destruktiviteten blev en stor del av min identitet och nästintill omöjlig att ta sig ur. Men på avdelningen så fanns också Annelie och Christine. Två personal som såg mig. Det lilla av mitt friska jag som fanns kvar. Jag som var ganska rolig, kreativ och pratglad. Jag som gillade djur och var intresserad av politik. Jag som, min psykiska sjukdom till trots, faktiskt också inuti var som nästan alla andra 16-åringar i Sverige. Annelie och Christine valde att lägga sitt fokus på friska mig, och så här i efterhand kan jag säga att det var nog det som räddade mig, i alla fall just där och då. Att bli bemött på ett friskt sätt var avgörande för att jag skulle lyckas behålla min friska identitet.
En morgon när det var få patienter på avdelningen så väckte Annelie mig, inte genom att tända i taket, dra av mig täcket och låsa in det i garderoben (ett sätt som annars var vanligt från en del i personalgruppen), utan genom att ta min hand och fråga om jag ville hänga med och rida på hennes hästar. Hela dagen var vi borta och detta är ett av mina bästa minnen från hela det året, ett minne skapat ur just det friska bemötandet. En annan dag, under en promenad, sprang jag och mina medpatienter ut i vattnet och vägrade komma tillbaka när de ropade. Annelie skrattade och kallade det hela för ett ”tonårsbus” medan hennes kollegor blev ilskna och kallade det för ett ”riskbeteende”, en tydlig skillnad på ett friskt och ett sjukt bemötandeperspektiv. Christine var den i personalen som pratade med mig på ett sätt som var så naturligt. Som att jag var vem som helst och inte någon man skulle hålla på avstånd. Om väder och vind, mitt liv, hennes liv, världen i stort och allt däremellan. Det var så viktigt med Christine, att hon bekräftade och validerade mina friska tankar och inte bara pratade med mig om de sjuka. Utan henne och Annelie hade jag aldrig lyckats hålla kvar mitt friska jag, det är en sak som är säkert.
Självklart fanns där mycket annat som också bidrog, till exempel mina två medpatienter som skulle komma att bli mina bästa vänner till och med idag, 15 år senare. Men att från psykiatrins håll, min dåvarande vårdnadshavare, bli sedd som en människa i stället för en sjukdom var avgörande för min fortsatta kamp mot ett friskt liv och avgörande för hur mottaglig jag var för behandling. Ett år var jag där. När alla jämngamla runt omkring mig levde tonårsliv i gymnasiet satt jag och nästintill försvann på en låst avdelning. Genom det friska bemötande som Christine och Annelie gav mig blev jag påmind om att jag inte alls hade försvunnit, att jag visst fanns kvar. Och det hjälpte mig att till slut ta mig ur.
Tack alla guldklimpar där ute. Tack Annelie och Christine för att ni såg mig.
Isabella Rosén