Ge en gåva ”Frisk, säger du? Hur kan du säga det så där bergsäkert?”
Det var en fråga som jag fick innan sommaren och jag har funderat på den sedan dess.
Hur vet jag att jag är frisk?
Tja, det ena sättet jag bedömer det på är att jag rent kliniskt är det. Jag är inte längre sjuk i
en ätstörning. Det går att bedöma utifrån vissa diagnostiska kriterier och jag uppfyller inte
längre någon av dem.
Men det känslomässiga då? Tankarna som en gång snurrade i en loop i min hjärna. Tankar
som skapade känslor som i sin tur skapade beteenden. Bara för att jag är symptomfri
behöver ju faktiskt inte betyda att jag är ”frisk”.
Ändå hävdar jag med bestämdhet att jag är just det. Frisk.
När jag fick frågan, då, innan sommaren, svarade jag ungefär så här:
”…dels uppfyller jag inte de kliniska kriterier för ätstörning längre, så rent diagnostiskt är jag
frisk. Men jag förstår att du syftar på att när en alkoholist aldrig säger ”frisk” utan ”nykter”,
så förvånar det dig att jag faktiskt säger ”jag är frisk”. Så vad baserar jag det på? Många
saker. Dels har jag lärt mig förstå att mina tankar inte behöver snurra så länge att jag kastas
in i känslor och destruktiva beteenden. Jag hör tankarna. Accepterar dem. Och frågar dem
var i kroppen det känns? Vad det är som egentligen pågår, bakom den där tanken? Sedan
frågar jag kroppen vad den behöver. Är det vila? En promenad? Ett samtal med en nära vän?
Att sätta på musik och dansa fritt? Vad den än behöver, ger jag den det (förutsatt, förstås att
det är genomförbart). Sedan har jag också lärt mig att mina tankar ter sig på ett speciellt sätt
när jag är nervös inför något, ett möte, en audition, en filmpremiär (jag jobbar som artist och
skådespelare). Det är som att min hjärna, fortfarande, efter alla år, går till samma LP-skiva
(jo, så gammal är jag!) och sätter på den när den börjar förstå att jag ska ut på den där
förbaskade skakiga grenen igen. Den som gör livet så läskigt och oförutsägbart.
Den sista pusselbiten är att jag har barn och familj idag. Och jag vill inte vara den där morsan
som konstant tittar sig i spegeln. Som är glad när hon är ”smal” och sur när hon är ”tjock”.
Som konstant bantar. Som inte kan handla X eller Y i mataffären för att hon fått för sig att
det kommer sätta sig på höfterna. Jag vägrar vara den mamman.”
Då blev det tyst. Hon som ställt mig frågan nickade och såg märkbart fundersam ut. Hon
svarade:
”Du har kommit långt i din självinsikt.”
Varpå det var min tur att bli tyst.
”Ja, jag har det, inser jag nu. Tack för påminnelsen” svarade jag till sist.
Vad vill jag nu säga med detta?
Jo, att ALLT går att förändra. Allt börjar med en dröm. En tanke om något annat.
Jag var sjuk i ätstörning och andra destruktiva beteenden i ungefär 30 år. Ändå är jag frisk
idag. Startskottet för mitt tillfrisknande gick 2008, det är 16 år i år. Hade du frågat mig för 17
år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle befinna mig här, på den här
platsen idag, mentalt eller fysiskt. Men det gör jag. Och DET är värt att fira! Hurra!
Erika Dittmer