Ge en gåva Alla val vi gör har en konsekvens.
Jag minns det som igår den där dagen, i mitt rum, i London där jag bodde vid den tiden. Hur jag läste en insändare i en tidning och insåg att insändaren beskrev min vardag. En vardag kantad av självskadebeteende och ätstörning.
Jag valde då att ta till mig det som insändaren skrev. Tipset att söka hjälp.
Någon vecka senare hade jag ett inbokat besök hos min ”GP”, min husläkare. Det var en inbokad tid för något helt annat som jag behövde hjälp med.
Jag tänkte att ”jag ska bara nämna det där med ätstörningen i förbigående, för att se hur det landar…”
Dagen för besöket kom. Jag var mer än nervös. Gick och övade på det jag skulle säga så att ”det där i förbifarten” skulle låta exakt rätt. Som att jag bara kom på något ytterligare att säga sådär lagom käckt, i sista minuten, innan besöket var över, liksom.
Besöket.
Jag sitter i hennes besöksstol. Vi har avklarat det som skulle avklaras, den egentliga anledningen till besöket.
Jag samlar ihop mig, ställer mig upp, tvekar, inväntar hennes brukliga ”was there anything else…?” och trogen sin vana, japp, där kom det. Hennes fråga, ställd i artighet, tiden för besöket egentligen slut.
Men min vana inte trogen säger jag inte ”no, I´m good” utan istället den replik jag övat i en veckas tid: ”well, yes, actually, there is one more thing. I´m wondering if there is any help for someone like me, someone who has a hard time with food and eating…?”
Jag glömmer aldrig hennes ansiktsuttryck.
Hon stelnade till, tittade på mig lite föraktfullt uppifrån och ned och fnyser sitt svar: ”well, you look perfectly normal. What, are you telling me you are anorexic?”
Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.
Alla inre dörrar jag hade börjat glänta på, dörrar till min ångest, till min oro, till alla orsaker bakom mitt självskadande beteende smälldes igen i den stunden. Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.
”You look perfectly normal.”
Ja. Absolut. Alltid. Min kropps storlek alltid inom ramen för vad som betraktas som ”normalt”.
Den där kommentaren gjorde att det tog ytterligare 6-7 år innan dörrarna på nytt började stå på glänt. 6-7 år av eskalerande sjukdom. 6-7 år av lidande. Ytterligare 6-7 år i matmonstrets klor.
Alla val vi gör har en konsekvens.
Min val att, husläkarens dumma kommentar till trots, tillåta att dörren till den smärtfulla ångesten glida upp ytterligare en gång.
Mitt val att, trots husläkaren föraktfulla kommentar, 6-7 år senare återigen gräva mig upp ur hålan och söka hjälp. Och denna gång få den.
Valet av att tacka ja. Valet att börja vara snäll mot mig själv, även de gånger behovet av att vara självskadande i tanke eller handling tar över.
Valet att öppna upp dörrarna till mitt inre.
Valet att gå in i ångesten, inte fly den. Valet att umgås med ångesten, förstå den och se den krympa för varje gång.
Valet att börja leva ”normalt”, vad nu det betyder.
Våra val ser olika ut, vi är alla individuella.
Men jag vill ändå, på detta sätt, påminna dig om att vi är många som varit på den resan du kanske befinner dig på nu. Vi har en kompass. Vi har en slags individuell karta. Vi har tagit oss igenom träsket och har hittat en kontinent där vi kan leva utan självskadebeteendet. Utan ätstörningen.
Och kan jag, kan du. Det vet jag. Jag hoppas du väljer att tro på det, du med.
//Erika Dittmer5