Ge en gåva Jag fyllde nyligen 50.
På utsidan ser jag ut som vilken normal 50-åring som helst: mamma, gift, bor i villa, har bil och landställe. Ingen hund, dock, men det är enbart för att maken är allergisk mot pälsdjur, annars hade vi haft en, det är jag säker på.
Jag har skrivit en bok, en självbiografi som heter ”Kameleontflickan” och det finns ett stycke i den som går ungefär så här: ”varje dag nyper jag mig i armen och förundras över att det här normala livet jag lever verkligen är mitt”.
Precis så är det. Jag har kommit en lång väg.
Idag är jag frisk. En, för mig, sådan ofantlig, makalös fantastisk grej att jag knappt tror det är sant, trots att det är mig det handlar om.
Jag är frisk och lever ett normalt liv. Wow, alltså.
Jag växte upp i ett dysfunktionellt hem. Gräl, bråk, alkoholism och sexuellt gränslöst beteende var min vardag. Det ledde till att jag utvecklade en ätstörning och ett självskadebeteende innan jag var 7 år. Det blev normalt. Min egen privata vardag, liksom. Ett fokus utanför mig själv som hjälpte till att avleda smärtan jag bar på inuti.
Jag var 30 år innan den viskande tanken att ”kanske, kanske finns det hjälp?” började smyga sig på.
Det tog ytterligare 5 år innan jag sökte – och fick! – den där hjälpen. Sedan tog det ytterligare några år innan jag började närma mig känslan av att vara på rätt köl i livet. Och ungefär då klev han in på scenen. Mannen som kom att bli min make och pappa till våra två döttrar. Det skedde för bara dryga 10 år sedan. Bara 10 år! Inte mycket alls i det stora hela, även om det kan kännas som en evighet i stunden.
Vilka redskap fick jag med mig då, där i början av mitt läkande? Först och främst förmågan att acceptera mina kroppsliga behov och normalisera mitt ätande. Jag fick lära mig att äta de där grundläggande målen vi alla bör äta. Varje dag, om och om igen. Visst, det var kämpigt i början. Men vi var några tjejer i grupp som gjorde resan tillsammans och efter någon månad eller två var det inte lika kämpigt.
Den andra stora lärdomen var insikten om att ätstörningen var en ventil. En kroppslig ventil, tro det eller ej. Det var stort för mig. Att förstå, verkligen förstå, att när en reflexmässig ätstörd tanke dyker upp är det alltid, 100% av gångerna, något jag smiter från att känna i kroppen. Och så fort jag tonar in på var någonstans i kroppen det känns försvinner den reflexmässiga ätstörda tanken. Det låter som magi men är helt självklart, egentligen. En undantryckt känsla försvinner inte. Den tar sig andra uttryck. När den däremot för tillåtelse att vara, att finnas och upplevas försvinner istället behovet av att ta sig ett annat – destruktivt – uttryck.
Jag har lärt mig att leva så där. Att gå in i kroppen och att känna det som känns, att släppa taget om det. Jag vågar dyka in i det som känns jobbigt. Jag vågar vara där ett tag och tillåta känslovågen att ebba ut. För den gör ju det. Ebbar ut, alltså. Även när det känns som mörkast. Även när det känns som jobbigast. Det ebbar ut.
Och det är det som är så fantastiskt. Det går att lära sig rida på känslorna utan att behöva gå in i gamla reflexartade, ofta destruktiva, tankar och beteenden. Det går att lära gamla hundar sitta.
Så nästa gång du ser mig på gatan, på scen eller när jag hämtar barnen i skolan, kom ihåg att jag må se ut som en normal tvåbarns-morsa på utsidan, men på insidan är jag en gammal ärrad superhjältinna som gärna stannar och växlar några ord 🙂
/Erika Dittmer