Ge en gåva Det värsta med att börja må bättre är de enorma skuldkänslorna som kommer.
Känslan av att jag förlorat två år av mitt liv. Slösat bort det på allt det där mörkret. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde ta mig ur det, att jag var så blind och inte kunde se något annat. Kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde ta mig tillbaka till livet, allt det där som betyder något. Att allt jag ville var att dö. Hur kan man slösa bort livet så?
Samtidigt vet jag att jag inte kan hata mig själv på det sättet. Jag vet ju att när jag var i det där mörka så gick det inte att se något annat. Och jag vet att jag kämpade, med allt jag hade. Men det går inte att stå ut i det mörkret, det går inte. Kan man inte se vägen ut känns ibland den enda lösningen vara att förgöra sig själv. Bara för att hitta en väg ut.
Och det mörka bor i mig. Stråken av det mörka finns kvar, men det går att andas emellan, för jag kan se solljuset nu. Kan sitta på en bänk och känna vinden i håret, dricka en kopp kaffe, kan känns livet runtomkring mig och jag kan vara en del av det. Det är inte längre vara något långt, långt där borta som inte angår mig.
Jag vet inte helt hur vägen tillbaka ser ut. Jag har inte alla svaren. Vissa dagar vaknar jag och känslan är tillbaka, och jag vill inte leva. Men skillnaden är att jag vet nu, att den känslan inte är allt. Det kommer gå över. Och jag klarar av att stå ut i den, små bitar i taget, tills den glider undan. Jag har ingen ork. Bryter ihop av minsta stress, får dåligt samvete för att jag känner mig så värdelös som inte klarar mer. Men försöker säga till mig själv att det är lov jag gör mitt bästa.
Jag har inte skadat mig på flera månader. Inte försökt ta mitt liv. det enda som är kvar är att jag har svårt att äta, är rädd för att äta. Hatar min kropp, för allt som hänt finns ju fortfarande kvar i den. Och jag försöker bli ett med mig själv, acceptera min kropp som en del av mig, skula skyllda det som hänt på den. Det är inte min kropps fel.
Och jag ska inte dö, jag ska leva.
Jag finns och jag får finnas.
En dag i taget. Långsamt blir det lite lättare att andas.
Och jag tänker på vad du skulle ha sagt. Att jag klarar det. Att det går. Och när jag tänker på det så tror jag på det, jag med. Att det går.
/Agnes
