Ge en gåva Jag har varit på resande fot den här helgen, har haft många besök och aktiviteter inbokade.
Men i lördags kväll tog programmet slut strax innan middagstid och jag hade fått tre tips på bra restauranger att gå till. Jag valde att gå till det ställe som hade varit rekommenderarens #1 choice.
När jag kliver in visar det sig att ett sällskap stunden innan hade avbokat. Jag fick alltså ett bord, trots att den här restaurangen alltid är fullbokad. Hurra!
Så, jag fick mitt bord, fick en meny och började titta igenom. Allt på menyn såg gott ut. Eftersom jag var lite nedkyld efter en lång promenad i blåsten beställde jag en kopp vitt te. Restaurangen var asiatisk, så de hade alla möjliga te-sorter att välja mellan. Jag valde den med minst koffein, eller snarare tein, teets motsvarighet till koffein, vitt. Varmt och gott. Najs.
Jag hade valt restaurang baserat på devisen ”vad äter jag mest sällan när jag går ut och äter” och svaret blev ”asiatisk fusion”, det här ställets specialitet. Jag valde rätter efter samma devis ”vad skulle jag aldrig tillaga själv hemma?”
Maten kom ganska snabbt och jag satt vid mitt bord med mina valda rätter och mitt te. Ingen mobil. Ingen bok. Bara jag, maten, drycken, restaurangens övriga gäster (det var ganska sorligt och samtalet vid bordet bredvid mitt fick mig att småskratta både en och två gånger). Jag åt min mat och var tacksam över rekommendationen att gå till det här stället, maten var riktigt god. Och mättande. Jag kunde inte äta upp allt utan lämnade en liten del. Vandrade tillbaka i blåsten till mitt hotell, jag tog en annan väg än den jag hade tagit när jag gick till restaurangen och lyckades hitta tillbaka utan att gå vilse i blåsten i flera timmar. Puh.
Mätt och belåten borstade jag mina tänder och gjorde mig redo för att lägga mig. Och då slog det mig, som så många gånger under det senaste decenniet. Att här är jag. Ensam en hel helg. Jovisst, många besök och aktiviteter, men ensam som i att min familj inte är med mig vid hotellfrukost, lunch eller middag. En gång i tiden hade en sådan frihet ”firats” med att bli besatt av matmonstret och sedan tillbringa natten i fosterställning med ångest och skuldkänslor.
Idag är jag kapabel att äta middag på en restaurang ensam. Utan bedövning i form av mobil eller bok. Bara jag och stunden. Bara jag, stunden och en god måltid. Bara jag, stunden, en god måltid och sedan en god natts sömn.
Jag förundras över detta, trots att det numera är min vardag. Trots att jag numera varit frisk i ett decennium. Det är inget mirakel, jag vet att det går att bli frisk. Jag vet hur man blir frisk. Jag känner till stegen, har verktygen, lär dessutom ut verktygen. Men ändå. För tjugo år sedan hade gårdagens middag på restaurang i ensamhet varit en omöjlighet. Värre ändå. Det hade varit något jag fnyst åt om någon sagt att ”du kommer vara där om några år”. Det fanns inte på kartan i min världsbild. Då. För alla dessa år sedan.
Förändring sker inte över en natt. Samtidigt börjar förändring med ett enda steg. Ett steg. Sedan ett till. Och så ett till. Förändring är möjlig. Jag är ett levande bevis för det. Och kan jag, kan du. Det vet jag.
/Erika Dittmer