Myter och fördomar

Det finns så otroligt många myter och så mycket fördomar om både ätstörningar och självskadebeteende. Ju längre tiden gått, desto mer kunskap har spridits, men det finns fortfarande mycket kvar att jobba med och att infomera om. Vi behöver prata om det här ofta. Att det sprids så många myter och så mycket fördomar, försvårar för många drabbade/sjuka. Förståelsen kan bli svårare att få och det kan till och med bli svårare i kontakten med vården, rätten att få hjälp. I det här inlägget tänkte jag lyfta fram några av de myter jag mött och/eller uppmärksammat.

• Det är en sjukdom och en problematik som bara drabbar tonårstjejer.

Absolut drabbar både ätstörningar och självskadebeteende tonårstjejer, men det är bara en del av bilden. Denna sjukdom/problematik har ingen ålder, inget kön, ingen nationalitet eller social bakgrund. Drabbade kan vara barn, ungdomar, vuxna, tjejer/kvinnor, killar/män, ickebinära personer, alla åldrar från barn till äldre. Det kan ligga en stor skam i att vara vuxen och drabbad. Både omgivningen och en själv kan tänka att man ”borde veta bättre”. Självklart handlar det ju inte om att inte veta, precis lika lite som vid andra sjukdomar.

• Man ser oftast på en person om den har en ätstörning.

Tyvärr hamnar ofta anorexi i fokus när ätstörningar beskrivs och berättas om. När det visas bilder (vilket är helt onödigt och rent av skadligt!) är det ofta på anorektiska kroppar. Jag skulle önska att personer som bloggar och har till exempel Instagram-konton skulle tänka mer på det här. En ätstörning syns oftast inte på en människa. Anorexi är den minst vanliga diagnosen bland ätstörningsdiagnoser. Oavsett ätstörning är lidandet stort.

Tyvärr har jag mött alltför många personer som råkat ut för den här föreställningen från vården, vilket är både djupt ledsamt och problematiskt. Att inte få hjälp på grund av att man inte är ”tillräckligt sjuk” kan orsaka stor besvikelse och tyvärr kan det leda till att personen i fråga går ner mer i vikt.

• Har man en ätstörning tycker man inte om mat och fika.

Kort och gott, en ätstörning handlar inte om vad man tycker om eller inte. Det är inte smaklökarna som ”felar”. Däremot, man kan intala sig att man inte tycker om och inte vill ha, Sjukdomen styr och kan få en att tro att viss mat inte är menat för en själv och att man helt enkelt inte tycker om vissa livsmedel.

För att ta mig själv som exempel. När jag var sjuk i mina ätstörningar njöt jag av att baka, till andra, för att känna doften av ett bakverk som jag utan sjukdomen hade tyckt om. Jag kunde drömma mig bort utanför konditoriernas fönster och titta på alla fantastiska bakverk. Men sjukdomen talade om för mig att jag varken borde äta det eller att det var något för mig. Jag vill verkligen poängtera, att det var sjuka tankar och såklart inte stämde överens med verkligheten. Sjukdomen är lömskt och kan få en att tro saker som inte alls är sant.

Det finns fler myter och fördomar än så här, men i det här inlägget fokuserar jag på dessa. Hoppas ni kan ta med er något bra från det ni läst. Tack för att ni läser och kom ihåg: ni är alla fantastiska precis som ni är!

Jenny