Ge en gåva Ibland kollar jag tillbaka på de senaste åren och känner inte igen mig själv. Jag förstår inte hur tjejen i minnesbilderna kan vara samma person som jag ser när jag kollar mig själv i spegeln idag. Stora delar av min sjukdomshistoria känns idag nästan overklig. Mådde jag verkligen så dåligt? Hade jag verkligen så hemska tankar? Men trots overklighetskänslorna var det mycket verkligt, och väldigt länge var det min vardag.
Det har nu gått två år sedan mina självdestruktiva beteenden startade. Jag mådde då väldigt dåligt på grund utav vissa omständigheter i mitt liv. Så i ett desperat försök att ändra på mig själv och få kontroll över något bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Det startade ganska harmlöst. Men inom loppet av en månad hade jag gått från att äta mer grönsaker och skippa skräpmaten till att äta en måltid per dag. Träningsmängden ökade mer och mer för varje månad. Vikten rasade. Jag sa till mig själv att jag skulle sluta så fort jag var nere i en specifik vikt, men varje gång jag nådde mitt mål sänktes den siffran mer och mer. Till slut insåg jag att jag var fast, jag kunde inte bara sluta. Jag behövde hjälp.
I väntan på att få hjälp gjorde jag ett halvhjärtat försök till att bli bättre på egen hand, men ätstörningens grepp var så hårt att jag fortfarande åt på tok för lite. Ångesten ökade för varje dag. De kroppsliga effekterna av svälten blev allt fler och värre. Jag frös konstant, även fast det var mitt i sommaren. Håret ramlade av i klumpar. Tappade mensen. Svimmade så fort jag ställde mig upp. Fick krampanfall, domningar, svårt att prata. Kunde inte ens gå på egen hand när det var som värst. Åkte in och ut från akuten flera gånger i veckan. Blev totalt isolerad från alla förutom min familj. Har aldrig mått så dåligt kroppsligt i hela mitt liv, samtidigt som ångesten skrek på mig varje vaken sekund.
Till slut tror jag min kropp fick nog av svälten, av att vara döendes. Så för att skydda mig fick den mig att börja hetsäta. Plötsligt hetsåt jag så gott som dagligen och inom en månad hade jag gått upp majoriteten av vikten jag hade tappat. Detta ökade inte bara min ångest något enormt, utan gjorde även så att alla mina tankar och känslor jag hade förträngt med svälten kom tillbaka. Jag mådde så dåligt psykiskt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Huvudet skrek på mig konstant. Jag klarade inte av det mer. Det var då mitt självskadebeteende började. Det fick tyst på tankarna tillfälligt, vilket i stunden räckte för mig. Men ångesten blev alltid värre efteråt.
Detta pågick ett tag. Hetsätning och självskada flera gånger i veckan. Jag mådde piss, rent utsagt. Jag kunde inte ta mig ur dessa tankar, känslor, beteenden. Jag kände mig så otroligt fast. Till slut fick jag nog, jag orkade helt enkelt inte längre. Självmordstankar och -planer kröp sig försiktigt in. Istället för akuten åkte jag nu in och ut från psykakuten. Mina åtskilliga besök ledde dock aldrig någonvart. Så för snart ett år sedan försökte jag avsluta mitt liv. Idag är jag så otroligt tacksam att jag misslyckades, men där och då såg jag ingen annan utväg. Allt var bara mörker.
Det var strax efter mitt försök som jag började få hjälp på riktigt, men även som min motivation till att tillfriskna kom på riktigt. Jag ville inte må så dåligt. Jag ville aldrig igen se mina nära och kära må så dåligt på grund av mig. Så fan, frisk skulle jag bli hur svårt det än var. Resan har varit långt ifrån rak, och jag har fallit tillbaka vid flera tillfällen. Men varje gång har jag rest mig upp och fortsatt kämpa. Jag gav mig fan på att äta ordentligt och jobbade på att hitta alternativa sätt att hantera mina känslor, och plötsligt så hetsåt och självskada jag mindre och mindre.
Min självkänsla växte sakta men säkert och jag började våga bryta min isolering. Jag är inte helt frisk än men nu har det gått över en månad sedan jag sist både hetsåt och skada mig själv. Idag uppskattar jag livet. Jag har massa fina vänner, hittar på massa roliga saker, äter nästintill vad jag vill, tränar i en sport jag älskar och ska snart flytta hemifrån. Jag lever livet, helt enkelt. Det är klart jag mår dåligt ibland men det är mycket mer sällan och idag har jag mycket fler verktyg så jag kan hantera det på ett bättre sätt. Men över lag så mår jag ändå bra. Jag har hittat ljuset i slutet av min tunnel.
Så till alla som kämpar så som jag har kämpat vill jag bara en sak säga: det blir bättre. Bara man är villig att arbeta för det så är det möjligt att må bra igen. En vacker dag kan till och med den vardag som du lever i idag vara så avlägsen att den nästan känns overklig. Och det tycker i alla fall jag är en dag som är värd att kämpa för.
/Izabella <3