Regn hos mig

Nu vankas det sommar. Sol, bad och sand mellan tårna. Blommiga klänningar och spilld glass. Solkräm och solbränd hy.

Men inte för mig.

Förut älskade jag sommaren innan jag blev sjuk. Jag kunde ligga i solen i flera timmar för det var så skönt och avslappnande. Jag badade i poolen och havet för jag var inte lika osäker på min kropp då.

Men nu finns det inget hellre jag vill undvika. Jag blir jättevarm när jag får ångestpåslag och panikångest så min kropp förstår inte skillnaden när jag är i solen. Svetten rinner och jag går konstant runt med hög puls. Jag vill bara gömma mig långt in i en frys.

Värmen gör mig osäker också. Hoppas ingen ser svetten som rinner i ansiktet eller svettningarna under armarna.. måtte ingen veta att jag är varm.

Jag har aldrig varit så obekväm och osäker i min kropp som jag är nu. Jag vill inte visa mig för någon. Jag önskar att det var höst och vinter för då kan jag gömma mig i svarta långärmade kläder. Det drar inte lika mycket uppmärksamhet till min kropp. Mina mängder av mediciner senaste åren har gjort att jag gått upp mycket i vikt, ofrivilligt. Det tär på mig så mycket för jag vill inte gå utomhus. Vill inte träffa vänner, vill inte gå på dejt, för jag är konstant rädd för att bli dömd. “Kolla hennes kropp. Så mycket fett hon har då, hon måste äta mängder. Hon är ju inte attraktiv alls.” Inbillar jag mig att de tänker. Inbillar att de gör narr av mig till sina vänner.

Mina synliga ärr gör mig obekväm i sociala sammanhang där det är personer jag inte känner. För de är ju personliga för mig. Det är den sårbaraste delen på min kropp och den är min. Ingen annans. Och att jag ska behöva dela den med främmande människor bara för att det är 25 grader ute.. nä jag stannar hellre inne. Jag är dock inte obekväm kring vänner och familj för de tittar inte. De vet ju att de finns där.

“Jag har hört på radion idag,
att vi har solsken
över hela vår stad
men det låter väldigt underligt
fär jag har bara
regn hos mig

Jag har talat
i telefon
med min syster
hon bor en bit härifrån
hon sade hon låg och solade

men jag har bara
regn hos mig”

// Nathalie