Ge en gåva Den tionde oktober var det världsdagen för psykisk hälsa.
Jag har själv den senaste tiden reflekterat över den resa jag gjort; hur det kunde ha tagit slut innan jag ens riktigt fått chansen till att verkligen leva. Nu tog det inte slut. Om livet före min psykiska ohälsa var ett liv på utsidan, ett tomt skal på insidan, för att sedan bli ännu tommare och ännu mörkare på insidan under åren jag levde med min psykiska ohälsa så hittade jag till slut ut och idag lever jag livet fullt ut både på ut och insidan. Det är inte alltid lätt, men under åren då jag kämpade mig tillbaka fick jag jobba oerhört mycket med mig själv på insidan och lära mig sätta mig själv först, lära mig min grundtrygghet och vart jag har min balans. Jag hade inte klarat denna resa själv – jag försökte, men ibland har man tur att det dyker upp personer vid rätt tidpunkt och visar att de tror på en.
Jag brukar ibland säga att hade jag vetat hur tufft det jobbet skulle vara vet jag inte om jag bett om hjälp, jag visste nog inte riktigt vad jag bad om eller sa ja till när det ställdes vissa krav på mig att jag skulle göra jobbet som krävdes men med stöd. Hade jag vetat hade jag förmodligen sagt nej – så är det, men då hade jag inte suttit här idag.
Det var verkligen ett jobb värt att göras. Nu är det några år sedan och jag kan se tillbaka på den tiden med värme. Alla promenader jag tog eller under alla timmar på balkongen nätterna igenom mitt i smällkalla vintern, lärde jag mig mer och mer om mig själv. Jag lärde mig möta mina rädslor, min ångest och blev till slut kompis med dem.
Jag har sedan fler år ingen kontakt med psykiatrin eller andra vårdkontakter utan är fri från den värld jag satt fast i. Idag har jag kontakt med psykiatrin i mitt arbete då jag arbetar på en förvaltning i kommunen där jag en gång var brukare. Jag sitter med i brukarråd i verksamhetsledningen inom psykiatrin som brukarrepresentant genom mitt engagemang i SHEDO. Det är fint och känns viktigt att få vara med att påverka och göra skillnad.
Jag har i mitt arbete fått chansen att gå en utbildning som MHFA-instruktör och utbildar nu i mitt arbete i ”Första hjälpen till psykisk hälsa”. Jag var först osäker på om jag skulle fixa det som min arbetsgivare anmält mig till, men återigen är det ibland bra att inte veta allt för jag älskar att utbilda och få prata psykisk ohälsa/hälsa.
Hade någon sagt till mig för tio år sedan när jag satt på ett gruppboende med personer som var mycket sjukare än vad jag var, att om tio år kommer du vara på en helt annan plats i livet, hade jag nog undrat om de var riktigt kloka. Samtidigt så fanns det en person, en socionom, som sa: ”ge inte upp, det behöver inte ta slut här”. Kanske var det just hennes ord som gjorde att jag inte gav upp där och då utan till slut satte ner foten, vågade börja stå upp för mina rättigheter och inte längre fann mig i att vara den tysta tillgivna patienten. Jag tror att det var där min resa började att jag vågade ställa krav säga ifrån bli en besvärlig patient och att jag träffade rätt personer vid rätt tillfällen som fanns där lyfte mig trodde på mig.
Vid pennan,
Carolina