Ge en gåva Självskadebeteende förekommer i alla samhällsgrupper, oavsett kön, ålder, socioekonomisk status och etnicitet. Det är svårt att med säkerhet säga hur många som är drabbade av självskadebeteende. Det beror på att förekomsten varierar vid mätningar, främst för att olika definitioner och mätmetoder använts, och för att mörkertalet bland drabbade är stort. Självskadehandlingar genomförs ofta i det dolda och de flesta människor som drabbats söker inte hjälp.
Det forskningen enats om är att självskadebeteende ofta debuterar i de yngre tonåren, och att det är vanligare hos flickor än pojkar. I en svensk enkätundersökning från 2013 som genomförts bland ungdomar i högstadiet och gymnasiet har 35–42% svarat att de vid åtminstone ett tillfälle avsiktligt skadat sig själv med någon av de omnämnda metoderna under det senaste halvåret eller året, och att 8–12% gjort det vid fyra eller fler tillfällen. I de exemplifierade metoderna ingår olika former av självskadebeteende.
Det finns stöd för att kvinnor och män använder olika tillvägagångssätt när de skadar sig och att de skadar olika kroppsdelar. Kvinnor har en större benägenhet att söka vård och skadar sig oftast på ett sätt som kräver akut medicinsk vård, medan mäns självskadebeteende sällan upptäcks. Mäns självskadebeteende anses vara mer våldsamt, men misstolkas ofta för att vara arbetsskador, slagsmålsskador, idrottsskador eller trafikolyckor. Att upptäcka mäns självdestruktivitet kan vara svårt till följd av rådande maskulinitetsideal som uppmuntrar män att vara fysiska och aggressiva.
De allra flesta studier som genomförts har gjorts på patienter som får vård för sitt självskadebeteende. Det betyder att pojkar och män inkluderas i begränsad omfattning i forskningen, eftersom de i mindre utsträckning vårdas för sina självskador. Utöver detta mäts frekvens och könsfördelning ofta genom datainsamlingsmetoder som efterfrågar förekomsten av ett antal specifika beteenden. Risken med detta är att studier i högre utsträckning efterfrågat självskademetoder som genomförs av flickor och kvinnor, och att självskadebeteenden som anses mer ovanliga eller osynliga inte omnämns. Dessutom kan en allmän uppfattning om att självskadebeteende är ett ”kvinnligt” problem göra andra grupper mindre bekväma att rapportera sina egna självskadebeteenden.
Samsjuklighet
Det är vanligt att den som är drabbad av ett självskadebeteende har en samsjuklighet med andra tillstånd, diagnoser och sjukdomar. De vanligaste psykiatriska diagnoserna som förekommer tillsammans med ett självskadebeteende är ångest och depression, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), beroende, personlighetssyndrom som emotionell instabil personlighetsstörning och ätstörningar.